Bloggen har flyttat

till http://isabellestahl.wordpress.com
på grund av blogg.se:s fruktansvärda design, nioåringsanpassade startsida och sugiga system. Lägg in i rss-feeden nu!

Förklara det här fotot



explainthisimage.com finns det mängder av fantastiskt konstiga bilder ur bisarra situationer som får mig att undra:

- finns det så här konstiga människor i verkligheten?
- hur resonerar de människorna när väljer tillfälle för fotografering?
- varför lägger de upp bilder där de ser uppenbart utvecklingsstörda ut? Det kan knappast vara danande för deras image.

En antropologisk statusuppdateringsstudie


 
den typiska profilbilds-minen. du har också en.



Folks facebookstatusuppdateringar kan delas in i fem grupper.

Grupp 1 - De bajsnödigt distinguerade livsstilsflasharna. Beskriver vilken mat de för tillfället lagar , typ risotto, husman, vegansnickers eller något annat alternativt (egentligen billys panpizza) ackompanjerade av Glasvegas (egentligen E-types samlingsskiva) samt att de självvalt ska tillbringa fredagkvällen med någon  indiefilm med svårt namn (egentligen På spåret, Let's dance och chips i soffan).

Grupp 2: Undercover-emo:sarna. Statusuppdateringen är deras främsta väg till ömkan från omvärlden när nåt jobbigt hänt, att ringa en kompis är ett andrahandsalternativ. Om de är mer subtila maskerar de känslorna med något låtcitat från välvald kentlåt. Märkligt nog platsar även vuxna människor med seriösa mediajobb i denna kategori.

Grupp 3
: Äckliga killar från gymnasiet som oförklarligt vänförfrågat en och nu är ett bisarrt, trivsamt inslag i newsfeeden.
" Ronny is tittar på en hund som bajsar". "Kim kör sin nya EPA, skitfet!!

Grupp 4: De tråkiga som man snabbt väljer "Se mindre av " i statusalternativen. "Anna is jobbar." "Peter har gått ut med hunden och lyssnar på rock."

Grupp 5: De som genom en nonchalant, till synes omedvetet nämnd detalj   beskriver precis hur mycket häftigare de tycker att deras liv är än de andras. "Jakob fick blodsockerfall idag när han var på Grammisgalan, så jobbigt!" "Mia är trött på de obekväma stolarna på svd-redaktionen."  Ja, jag identifierar mig då och då med denna grupp.

Romantisk komedi-terror

Det är förvånande att jag har lyckats odla mig en så pass god subtil filmsmak, för min familj har tydligen nedärvda gener som får dem att tycka om de avskyvärdaste filmerna som öht producerats. Jullovet i småstaden var en lagom dos av kräkframkallande minnen från en barndom av amerikansk komedi-terror och patriarkalt designade kärleksdraman. Jag har fortfarande men och får titta paniskt på The third man för att bearbeta den posttraumatiska stressen ibland. Nåväl, här är ett smakprov på vår filmhylla:



Notera särskilt "sopåkarna" intill "Mr Beans semester". De gånger jag bjudit hem kulturpersonligheter till strandvillan har jag övervägt täcka över skiten med ett lakan och säga att vi målar om något där under, eller att vi har ett djur i karantän som inte får störas. Brrr.

Källa: Google

Döööden. Några dagar in på terminen och redan lightutbränd. Polarmörker 70% av dagen, avstannad vitamintillförsel och ett stadigt flöde av hotfulla deadlines som jag glatt nonchalerar. Ett bra sätt att motverka stress är att belöna sig även för de minsta tänkbara åstadkommandena, typ gå in på facebook efter fyrtio sekunders artikelskrivande, åka hem och äta creme brulée istället för att plugga och vara social med kursarna, bara prata med de som garanterat kommer att ge en komplimanger etc. Dessutom kan man skriva källa: google på alla sina forskningsrön i texterna, det går mycket snabbare.  det är ju okej att källhänvisa till wikipedia, same shit. Usch, nu har jag tittat sådär länge på skärmen igen att jag kommer att försöka control z:a saker i rummet när jag tappar något. Jag behöver knark av något slag.


Linda Skugges usla intervjuteknik


det med röd markering handlar om intervjuaren själv.

Hur KAN Aftonbladet publicera något som ska föreställa en intervju med Amanda Jenssen AV Linda Skugge, men som i själva verket handlar till 60% OM Linda Skugge? "JAG minns min tid på stureplan, det var så hemskt, JAG vet precis hur du säkert känner det (utan att fråga hur amanda känner det) JAG var på alla festivaler när jag var nitton, JAG tyckte det var fruktansvärt att få hatbrev, JAG känner mig som din mamma..." pinsamt gjort av en så rutinerad och annars kompetent skribent.

Det är så otroligt tidstypiskt
, hur journalistiken urvattnas och bara används som ett alibi av skribenter för att få rikta ljuset mot sig själva. Jag vet själv hur lockande det kan vara att spinna loss i personliga formuleringar och frågeställningar som berör en själv när man intervjuar någon, särskilt om personen är någon man beundrar (som när jag intervjuade gamla Rainbow och Deep purple-medlemmen Ritchie Blackmore, eller sångaren i Nazareth, eller låtskrivaren i Nightwish, etc).

Man bara sprutar ur sig beundran och anekdoter från när man hörde första låten med bandet  och hur mycket de påverkat ens livsflöde. Som när Jonas Hassen khemiri intervjuade Nas och bara pratade om sin relation till honom. Det ser så oprofessionellt ut. Visst kan en viss mån av egna tankar och reflektioner i en intervju ge färg och djup, men de jag-orgier som många kända skribenter hänger sig i är katastrofala. Man får iallafall försöka låta den intervjuade glänsa lite också, sade någon en gång. Det stämmer.

Favoritårstid

Helvete också. Jag kom precis på att det snart är vår.
 Jag älskar den här årstiden, inte ens hösten kan konkurrera. Det finns ingen mer opretentiös och stilla och vemodig tid. Vintern är gravt underskattad, det finns inget finare än döda träd och asfalt. Folk blir provocerade när man säger så.

Det fattade Jocke Berg också:

Ännu är det vinter
och den stora vita björnen ligger kvar
den har lagt sig över asfalten och husen
Jag hoppas att den inte ger sig av
Så vi kan ligga kvar

Vi pratar om varandra
Jag låter mina tankar vandra
Hon är tyst och bara andas
i ett litet ögonblick

Hon bläddrar förstrött bland mina skivor
ler och sätter på "Here comes the sun"
Det enda som rört sig här är tiden
Och klockan klämtar för vårt ide

Någon spelar på ett piano ovanför
en haltande, klumpig Für Elise
Hon dansar runt som för att visa att hon hör
Jag älskar allt hon gör

Jag vill ha ett förtryck att kämpa mot



Jag ser dokumentären om
Sveriges nästan första kvinnliga journalist, häftiga Barbro Bang Alving, och känner mig lite meningslös. Det där var tider det, då man blev journalist för att man hade ett kall och ville förändra världen, inte bara bli en glammig inneskribent på På stan och skriva om den kulturhippa innerstadstillvarons lebensangst och möjligen göra något artistporträtt nån gång.  Jag känner mig meningslös för att jag inte har något att revoltera mot; patriarkatet i medievärlden är inte längre en ogenomtränglig barriär för kvinnor att ta sig genom, jag är vit och medleklass och har egentligen alla möjligheter att avancera. Man kommer inte skriva böcker om min karriär för jag har alldeles för bra förutsättningar, är en typisk privilgierad åttiotalist.

Jag lever inte i nån spännande krigstid och vågar inte åka till gazaremsan och rapportera. Jag vill inte vara en klyscha, vill inte gå den klassiska vägen från ödmjuk lokalreporter med patos som blir blaserad söderjournalist som bara bedriver nån slags metajournalistik om dom man känner. Men jag är född i en tid då Blondinbella är mer läst än Katrine Kielos, då journalister måste bli lika stora varumärken som skådespelare, då det är viktigare med namnkunnighet än professionalitet. När jag bytte rubriknamn på bloggen från whiteandnerdy till Isabelle Ståhl var det medvetet för att börja bygga ett namn. Många unga skribenter jag känner tänkte sig att man slår igenom som journalist under en natt.  Tidningarna har ju fler krönikörer än grävande journalister nu förtiden och om man bara kan få bildbyline så borde lyckan vara gjord, resonerade jag förut. Det funkar ju inte så, det ligger ju många år av oglamourösa fältövningar bakom och hur många unga tjejkrönikörer har man inte sett komma och gå genom åren? Jag vill inte bli en sån.

Journalistik, eh?

Via Anastelle hittade jag något som Expressen lustigt nog klassificerat som journalistisk text, men som bara utgörs av Karolina Lassbos svammel om att Anders Borg är sexig. vad vill hon egentligen? Tala om för mig vad texten handlar om.
Vart är journalistiken på väg? jag tycker att det går utför stilistiskt med nästan alla svenska tidningar. DN har börjat särskriva och analyserar inte på djupet i sina kulturtexter längre. många tidningar publicerar saker som de kallar artiklar men som mest liknar tjejtidningskrönikor. Krönikeformen vävs in i den grävande artikeln och bloggarna urmjölkar källgranskningen. Blä.

Om korrelationen mellan bristande intellekt och träning.

Jag har en teori om att inga intressanta människor tränar. Eftersom de vet att deras intellekt i rätt sammanhang kompenserar för alla utseendemässiga brister, och att det ändå inte är någon idé att försöka vara i de smala och korkades lag, så väljer de att t ex läsa en bok av någon postmodern teoretiker istället. Därför attraheras intellektuella oftast till personer med högre kroppsfettsmängd än genomsnittet. (jag lovar, det stämmer på flera jag känner!) Förresten är träning en kollektivistisk och absurd aktivitet, eftersom det är onormalt att röra på sig om rörelsen inte resulterar i upphittande eller dödande av mat. Rörelse med rörelse som enda syfte är en evolutionärt felaktig anomali. Jag har aldrig tränat, jag brukade få panikångest redan på pardansen i nian och blir alltid sugen på att äta istället. Jag orkar knappt gå ut till brevlådan. Jag blir anfådd då. Jag minns inte ens hur det är att vara anfådd. Det dåliga med att inga intellektuella tränar är att de kommer att leva mycket kortare än de mindre intellektuella, och det kan väl inte evolutionen ha velat? Hur ska vår ädla ras då kunna fortleva?
Jag kommer snart ha en lösning på problemet, lugn.



Ondskan-Pierre, ett eftersträvansvärt kroppsideal.

Faran med mediedekadens

Färska journalister som gör ett hjältemodigt, grävande utrikesreportage brukar behålla sina ädla, ambitiösa ideal bara tills de börjar komma in i mediegrädden och fått byline och creds. Sedan blir de lata och egocentriska och skriver bara någon självförhärligande kolumn då och då. Ungefär samma sak hände med den här lilla vännen:

Kelgris i Kina fick hybris



 

En gris som överlevde 36 dagar under rasmassorna efter jordbävningen i Sichuan i maj har röstas fram till Kinas favoritdjur 2008. Men uppmärksamheten har stigit grisen åt huvudet, rapporterar kinesiska medier.  
Grisen blev instängd i en stia och överlevde genom att äta kol och dricka regnvatten. En lokal affärsman blev så rörd av dess öde att han köpte den och döpte den till Zhu Jianqiang - Stark gris.
Människor kom från när och fjärran för att titta på grisen, som fått ett nytt hem i ett museum. Men där har den tidigare så vänliga grisen blivit både bortskämd och otacksam, fetare och latare för varje dag, enligt personalen.
Grisen vill inte längre gå på promenad och har blivit så trött på besökare att den nu har för vana att blockera dörren till sitt rum.
Andra populära djur i Kina i år är en hund som inte vek från sin sjuka ägares sida och en katt som nästan dog av sorg när dess partner blev överkörd. 
  Från DN/ TT-Reuters  

Julen och småstadsåterkomsten

Det sugiga med julen är att man måste åka boskapståg hem till småstaden och vara ifrån sin tillkommande. (Sex timmar brukar vara jobbigt, hur ska tio dagar uthärdas? Tur att flaskan finns till hand.) det känns som i Ronnie sandahls apokalyptiska Vi som aldrig sa hora när julåterbesöket i småstaden bara innebär att träffa sina gamla gymnasiefiender på juldagsnatts-supandet och jämföra vem som lyckats bäst med sina nya liv. Nu känns min hemstad alltmer som ett främmande land där jag bara är besökande gäst. De klaustrofobiska uteställena och småborgerliga värderingarna definierar mig inte längre.
Fast de första dygnen brukar det vara trevligt att träffa gamla försummade originalvänner och lyssna på tacky julmusik och tvångsmatas med julmat. På tåget hem idag så infann sig en känsla av att lämna hösten bakom sig och koppla ur alla sladdar. jag lyssnade på töntiga jullåtar med Jan Malmsjö, ni vet han som spelar den onda biskopen i Fanny och alexander, och tänkte att det är helt okej att ta en paus från verkligheten, kulturbloggarna och livsprojekten ett tag. Lagom dos är bäst.


liebling och vår minigran

Thepiratebays dubbelmoral

Är det inte lite löjligt att thepiratebay-grundarna är arga för att Anders Rydell ska använda Piratebay-loggan på bokomslaget till sin nya bok ? Är inte piratebay ideologiskt för ostraffad delning av intellektuell egendom såsom bilder? Visst, nu används den i materiell form, men den kopierades ju i immateriell form, right?


Jag hatar småstäder.

När man sätter in en spiral på en mottagning i Malmö så får patienten tydligen akupunktur och specialutformad massage av den lugna, erfarna gynekologen innan  insättningen så att den eventuella risken för smärta ska minimeras. När man sätter i en spiral på ungdomsmottagning i Ängelholm så säger gynekologen Det här kommer att göra ont, stackars dig! Och sticker in instrumenten. När man svimmar två gånger efteråt så meddelar gynekologen en att man inte har ont egentligen utan att "det bara är som man stressat upp sig."


Önskelista




En Fanny och Alexander-jul
Fast anställning på valfri kulturtidskrift
En livs levande inomhusgris
Piller som omvandlar alla kalorier man tillskansar sig under julhelgen till muskelfibrer
En lämmelfarm
Fler kvinnor i den amerikanska filmbarnschen (
räkna antalet kvinnor i den här artikeln)

En egen planet
Pengar till mat (jag tar inte studielån längre, skrivandet pays the bill)
En symfoni uppkallad efter mig
En kändis i bekantskapskretsen (vars glans kommer att räcka till mig med så att jag kan ge ut min roman)
Kattungar eller något annat levande

Deathstars nya skiva Night electric night  (det är nästan synd att fildelning finns för det är så fint att få skivor)
Ett fritidshus i de tyska bergen (så jag kan följa i Heideggers och Wittgensteins fotspår)