Resumé 2006

Jag är en sucker för listor.  Jag har nu summerat åstadkommanden under året. Detta har jag gjort:

Träffat mina högst vördade gudar (In Flames, Hultsfred)
Varit fruktansvärt förälskad
Upptäckt ännu mer soundtrack till mitt liv. Nightwish, Scorpions, Crucified Barbara, Black Sabbath(mera)  Amelie från Montmartre-soundtracket, Ritchie Blackmore's Rainbow,  Bob Dylan, etc etc
Legat på en strand i  Italien
Blivit medlem i en tidningsredaktion & varit på möte med denna i Vimmerby, Stockholm, Ed, Göteborg samt Ludvika. Piece of cake!
Speeddejtat i två städer
Pläderat på Elevriksdagen för 300 människor.
Fått en kram av skolministern
Intervjuat Crucified Barbara
Haft helsidesuppslag i tidningen med mig själv tre gånger på en månad
Kommit längre på The search of  I
Träffat Sugarplum Fairy med tidningen och upptäckt att indierockkillar är odrägliga.
Stått på ett jämtländsk fjäll och sett ut över Östersund klädd i blå dimma
Spelat med mitt band på en rockklubb
Skrivit en roman (48000 tecken, kort men kvalitativ.)
Sökt mig tillbaka till  the roots och hittat dem.
Upptäckt poesi http://www.lyricsdepot.com/dark-tranquillity/lethe.htlm
Upptäckt film http://sv.wikipedia.org/wiki/Film_noir
Haft stor 18årsfest @myplace och insett vikten av att aldrig lämna fin, dyr rosenlikör synlig
Varit med i en dokumentär om utseendefixering
Insett hur värdefull tystnad är (tinnitus s u g e r, verserat uttryckt.
Sjungit live för 200 personer.
Sett Evergrey, In Flames, Kent, Strokes, Backyard Babies, Cloudscape, Svenska Akademin,  Dia Psalma, Peps&Blodsbandet, Timo Räisenen, Radio Dept.
Upptäckt att man aldrig någonsin kan vara säker på något eller någon.
Varit extremt nära på att tatuera mig och ångrat mig
Ätit middag med någon jag beundrat väldigt länge
Upplevt timmar somjag önskat skulle varat forevah

ett nyanserat hatbrev till bloggkulturen. (jag vet att det här är en blogg.)

Efter att ha begått några mycket grova och fruktansvärda brott (laddat ner lite skön, puttrig söndagshårdrock från en mycket förbjuden fildelningssajt) samt slözappat runt bland youtubes oändliga mängd filmer (allt som är roligt bryter mot upphovsrättslagen, vad ska jag göra?) går jag tillslut motvilligt in på några hemsidor som jag skulle behöva gå på avvänjningsklinik för att sluta vara beroende av. Jag börjar med Bilddagboken, sidan där man laddar upp foton som sedan exponeras för hundratusentals andra användare. Dess extrema popularitet beror väl på möjligheten för vanligt folk att visa upp sina ganska ointressanta vardagsupplevlser –. exhibitionisthysteri och uppmärkshetlystnad i ett nötskal.

 

Från början var Bilddagboken de känsliga, konstnärliga indiepopparnas tillflyktsort, nu har fenomenet mainstreamiserats och fjortisarna flockas som bakterier på exkrementer. Jag klickar mig igenom hundratals ospännande bilder med undertexter i stil med ”Jag såg en hund idag!” ”Min middag!””Jag tycker om The sounds!” samt oidentifierbara kroppsdelar i närbild, trettonåringar som gått lös med kajalpennan för första gången och åkrar. Snart har jag besökt tjugotalet svenska städer, Sverige runt på åtta minuter.

 

Jag checkar ut och tar en titt på lite bloggar och förvånas än en gång av människors otroliga tilltro till att folk är intressserade av deras orgier i okonstruktivt gnäll och hobbyfilosofiskt ältande. Hej då jante! Dessa extremt populära nutidsfenomens genomslagskraft är enorm – plötsligt har alla en ursäkt till att skriva ner allt de de går och tänker på hela tiden och dessutom, få det publicerat. Bli sedd, hörd och läst, som sloganen faktiskt lyder.

 

Det är vidare väldigt lätt att vrida till verkligheten i dessa virtuella världar– man redigerar fotona på sin ganska mediokra gråskaleverklighet så att den blir  lite mer vardags-fabulous, lite sepiatoner och snygga vinklar på köksbordet,  sedan bort med obekväma detaljer såsom dubbelhakor och mamma i bakgrunden.

 Så kan man namedroppa lite böcker och filmer man har förkovrat sig i, råka nämna vilka man umgåtts med i helgen, och sisådärja, så har man skapat en iögonfallande bild utåt av sitt actionspäckade, romantiska liv.

 

 Dokusåpadeltagarna får alla rådet av castingagenterna innan att de ska behålla samma image serien igenom, det blir lättare för tittarna att acceptera och ta till sig vederbörande då.  Är det inte precis så i verkligheten också? Man vill skapa sig en identitet utåt som håller i längden. Utsidan ska helst spegla insidan, och musiksmaken ska gå ihop med kläderna och filmsmaken, en sammanhängande enhet, snyggt pakteterad. Man blir ett varumärke som man marknadsför. Dessutom är det viktigt att balansera den egna stilen mot stiltillhörigheten, man vill sticka ut men passa in, inte vara en stereotyp men inte avvika för mycket. Det är svårt.

 

Tonårens nästan outhärdligt långdragna identifikationsprocess förkortas till en stunds arbete med sin presentationssida på sådana här sidor, det är underbart – och ganska falskt. Det blir ett slags fiktivt alter ego.

 

Offentlighetens ljus är idag ett musklick iväg och ingen är sen att ta chansen. Tjejer som visar upp sig i webcamen och medelålders bloggare är lite olika yttringar av samma sak egentligen. Våra egna understimulerade bekräftelsebehov skriker efter att bli tillgodosedda, i en tid då avstånden mellan människor ökar och brist på självförtroende är ett handikapp mer än en brist. Mera självkänsla av Mia Thörnblom är den mest sålda pocketboken just nu – varför får vi inte lära oss mer om självförtroende och självkänsla i skolan? Så att vi slipper visa upp bilder av våra liv och oss själva för att få bekräftat att vi är normala och bra och duger.

 

Snart kommer det att gå inflation i kändisskap, tror jag, mängden dokusåpakändisar och  bloggare och halvkända myspace-artister har inom en snar framtid gjort de femton minutrarna mycket mindre åtråvärda.  

 

Jag avslutar dagens irrfärder i fantasi-slash-verklighetsvärldarna med ett klick för att ägna mig åt mitt riktiga liv, (Eftermiddagssitcoms på femman, eh.)

Men inte innan jag lagt upp bilderna från festen jag var på i helgen.