Isabelle Ståhl

Är väldigt fascinerad av Dark Tranquillitys briljanta Format C for Cortex just nu. Format C är ett vanligt alternativ att formatera sin hårddisk i när man förbereder den för ett specifikt filformat. Det innebär att all lagrad data försvinner. Cortex, Hjärnbarken (cerebrala cortex, cortex cerebri eller bara cortex) är det yttre skiktet av storhjärnan, en del av hjärnan som finns hos alla ryggradsdjur, den del som har hand om minne och uppmärksamhet. Enligt min tolkning handlar låten om individers anpassning - formatering - till det strömlinjeformade normalitetsfascistiska samhälle de blivit födda in i, där normerna är lika färdigutformade som Format C är. Utan att anpassa sig till gruppnormerna och skala bort de oönskade delarna av personligheten så accepteras man inte. Det är bara att se sig omkring för att inse att det är sant. Alla råd unga får idag av medier handlar om att skaffa sig en egen (yttre) stil, men det är egentligen lögn, för stilen måste vara anpassad efter rådande moden och normer. Tidningar som Cosmopolitan och andra antifeministiska manifest hjärntvättar unga tjejer med att de måste förlita sig på sitt yttre för att klara sig i livet - inre kvalitéer kan visserligen vara en bonus men är betydelselösa jämfört med hur snygg man är. Det yttre ska spegla det inre, visa vem man är. Det är bara att välja en stil, de finns färdiga att köpa.

there is no need for you to start revolutions
i don't want you to talk to the minions

something has got to give
these things i just don't want you to hear
just show me a brand new face
an open mind against a dying race

(längtan efter någon som genomskådar systemet)

och så det ödesdigra, smäktande pianosolot, som bygger upp det det ångestfyllt uppgivna crescendot...

 

In time all your questions will be answered
Not what you hoped for, not what you dreamed
All preconceptions crumble

Wow. Det riktigt skälver av indignation och revolutionslusta, skulle passa perfekt som ledmotiv till en dystopisk cyberpunk-film.
Ett mästerverk från ett av Sveriges bästa band.

 

 

Sommarlovet mellan ettan och tvåan upptäckte jag, faktiskt i fiendeland på MTV, Rammsteins Keine Lust. Videon och musiken lämnade mig hänförd. Något mer lugubert och fascinerande motbjudande än det här är det svårt att tänka sig i den kliniskt rena kommersiella musik-sfären. Det hela tar sin början i ett mörkt, östatigt garage, det hela ger en känsla av efterkrigstid. Bandet anländer och de är med skicklig maskering och kostymering utklädda till gravt överviktiga. De kan knappt gå, bukfettet nästan släpar i den smutsiga asfalten. De anländer i vita limousiner och kan knappt ta sig ur bilarna själva på grund av övervikten, men får hjälp av nästan maniskt leende eskortflickor som i jämförelse nästan är som barn i storlek. Kontrasten mellan männens vita fläckfria jazzkostymer och deras förfallna, döende kroppar är otrolig. Så går basen i gång ackompanjerad till mörka industriljud, och Schneider snuddar lätt på hihaten tills grundriffen mjukt börjar tugga sönder tystnaden. Ich hab' keine lust, börjar Till rossligt andas fram, och grundriffet blir hårdare,

Ich hab' keine Lust
Ich hab' keine Lust

Ich habe keine Lust mich nicht zu hassen
Hab' keine Lust mich anzufassen
Hab' keine Lust vom Schnee zu gehen
Hab' keine Lust zu erfrieren

Musiken är som ett skälvande, dödsryckande djur. Sången blir allt mer desperat, ångestfullt indignerad, det är så uppfläkt och vackert. Så bryts plötsligt den stenhårda distmattan av historiens vackraste syntsolo. Det är inte ett solo, det är mer en inkarnerad känsla, ett smärtfyllt iskallt hjälprop. Till sitter i en av limousinerna och tittar med glasblick på de inhyrda eskortflickorna, oförmögen att känna något.

So kalt, mir ist kalt . . .
Mir ist kalt
So Kalt
Mir ist kalt


Det här är vad jag har förstått det som helt inadekvat grammatik, men det är väl en del av friheterna med att ha texter på ett språk som inte alla kan. "Franska må vara kärlekens språk, men tyska är ilskans språk." Är ett känt citat av bandet.

Texten fortsätter.
Engelsk översättning till höger:

Hab' keine Lust vom Schnee zu gehen Don't feel like going from the snow
Hab' keine Lust zu erfrieren Don't feel like freezing
Ich bleibe einfach liegen I'll just keep lying here
Und wieder zähle ich die Fliegen and I'll count the flies again
Lustlos fasse ich mich and I listlessly touch myself
Und merke bald ich bin schon lange kalt and notice I've been frigid for a long time already
So kalt, mir ist kalt . . . So frigid, I'm cold . . .

Fetman är förmodligen en symbol för musikernas frustration över av att vara övermätta på musikvärldens exhibitionisthysteri och imagefixering; det är omöjligt att inte bli kall och blasé i en så ytlig och ombytlig värld där man hela tiden matas med nya förslag och där allt serveras på silverfat, pengar, kroppar, kött; detta  till priset av att musikens budskapsmässiga innebörd spolieras.

Rammstein har verkligen en speciell dystopisk atmosfär i sin musik. Det är industriell musik och heavy metal i lysande symbios. Tycker mycket om elektroniska inslag i metal då det blir väldigt mycket mera själfyllt, kallt och atmosfäriskt med sådana. Det finns en sällsam skönhet när det metalliskt kyliga möter det rustika. Rammstein kategoriseras ofta som ett band ur Neue deutsche härte-genren, en blanding av heavy och industrirock, som i sin tur kommer delvis från Krautrocken. Krautrock-banden var ett försök att fylla det kultur-vakuum som uppstod under efterkrigstiden i Tyskland. Det uppstod inte helt oväntat anti-anglosaxiska strömningar och dessa band skapade sin egna radikala och experimentella musik utifrån den nya framväxande tyska kulturen. Elektronmusikkompositören Karlheinz Stockhausen hade stort inflytande på Krautrocken. Det var han som kompositerade Helikopter-Quartette, som skulle framföras av två helikoptrar i luften (!).

Namnet Rammstein syftar indirekt på den tyska staden Ramstein-Miesenbach där en flyguppvisningskatastrof utspelade sig 1988 på den NATO-kontrollerade flygbasen Ramstein Air Base.

 

Länk till videon:

http://www.youtube.com/watch?v=XiTNXhIFVrw

 

 

 

Old man look at my life,
Im a lot like you were.
Old man look at my life,
Im a lot like you were.

På begäran - Sammanfattning av inlärd kunskap i dag i skolan:

Min svenskalärare lärde oss att på teve och på bio, så finns det ibland något som heter reklam. En del av reklamen tycker han om, en del tycker han mindre bra om. Det finns också något som heter filmrecensioner . Han brukar hålla med om vad recensenten tycker ibland, fast ibland blir han riktigt överraskad då man tycker att filmen "var på ett helt annat sätt än vad han trodde att den skulle vara!" han avslutar sin fyrtiofemminuters redovisning av essentiell kunskap av aldrig tidiare skådat slag med att vi får läsa en text ur aftonbladet skriven av en fjortonåring.

Snälla Herre Gud. Om hundra år, när det inte existerar några gulagliknande arbetslägerskolor på mellanstadienivå längre, kommer man skratta åt idiotin och meningslösheten i det generation på generation tvingas uthärda där idag. Min fjortonåriga lillebror skulle gett mig oändligt mycket mer stimulerande samtal än de jag tvingas utstå i skolan.

uthärda och avstå, uthärda och avstå, tänkte jag ihärdigt och funderade lite över Schopenhauers teorier angående vare sig alla individer är manifestationer av en omfattande metafysisk livsvilja i naturen och en outgrundlig realitet bortom fenomenen, eller om de kanske är produkter av ett noggrant utformat dialektiskt mönster? -Är det någon som vet vad målgrupp betyder? Frågade svenskaläraren då.

Hmm, identifierar mig mycket med Neo i Matrix just nu. Antingen kunde jag ta det röda pillret (inse att skolsystemet är en förlegad, dysfunktionell institution) eller det blå pillret eller vad det nu är, och godtroget leva kvar i illusionen att den lär en det man behöver i livet. But I choosed revolution. (Eh, grandiositet någon?)

På tal om det måste jag snart läsa Neuromancer av William Gibson och fördjupa mig i cyberpunk-genren som jag lovat mig själv sen jag insåg att människor med pacemakers faktiskt är cyborgs.


In currents of cobalt
You storm through my heart
To sever, to puncture
The memories that burn
Let sweep through the arteries
In sharp stabs of pain
Your talon-like fingers to kill me again
Lethe

Dagens verklighetsflykt
Bloodbound - The book of the dead
Deathstars - Blitzkrieg
Dark tranquillity - Lethe
Royksopp - You Remind me
Muse - Bliss
Evergrey - As light is our darkness
Megadeth - Something I'm not
Nightwish - Dark chest of Wonders
Kent (eh) - Vinternoll 2
Scorpions - Speedy´s coming
Dark tranquillity - Fortfarande hela Fiction
Black Sabbath - Cornucopia
Vixen - Edge of a broken heart
Rammstein - Keine Lust



And everywhere I go,
There's always something to remind me
Of another place and time
Where love that travelled far had found me.

We stayed outside til two,
Waiting for the light to come back,
But hid in talk I knew,
Until you asked what I was thinking.

Jag undrar om det är många frenetiskt headbangande In flames-älskare som känner till att detta pionjära melodic death-band faktisktför vidare en uråldrig nationalskatt av svensk musiktradition. Faktum är att mycket av harmonierna i nämnda bands musik, i alla fall på de första skivorna, återfinns mycket i gammal svensk folkmusik. Det var, bland annat, med element från gammal folkviseharmonik som de var pionjärer, tillsammans med b la At The Gates, med att grunda och utforma The Gothenburg sound. Återigen är det bara att konstatera att det som är signifikant för god musik alltid återvänder i historien.

Få andra band har fått mig att känna patriotism lika starkt som In Flames. Det finns en nästan uråldrig, rustik känsla som genomsyrar de kompromisslöst stenhårda kompositionerna - och det är spännande att upptäcka att många av titlarna återkommer i böcker om gamla folkvisor. Pallar Anders Visa tillexempel, en känd visa från Järvsö, http://www.youtube.com/watch?v=v4LcnxA7CUI och deras cover på den gamla klassikern Hårgalåten, som närmast kan liknas vid ett nationalepos. http://www.hembygd.se/index.asp?lev=10184

Fusionen av stenhård dist och den svävande atmosfäriskhet som stråkar och syntar tillför är en oerhört kraftfull men ändå sublim upplevelse. De poetiska texterna som kretsar kring filosofi, vetenskap, exenstiell ångest, relationer, mötet människa-maskin och miljöförstöring, har gjort musiken till en fantastisk källa till vägledning, betraktelse och reflektion för den generation unga (och äldre) som lärt sig älska den. Det är filosofiska dokument av vår verklighet och samtid.

Jag älskar deras konceptskiva The Jester race, som alltigenom är en bitter reflektion över vår kontinuerliga krigföring mot den jord vi fötts till. The Jesters, Hovnarrsläktet, är In flames egen briljanta benämning på mänskligheten, som genom illvilja och blindhet spolierar villkor för levande och fördärvar relationer och mänskliga band. Vilka titlar! "The Jester's Dance" ,"Dead Eternity", "Wayfaerer" "Dead God In Me", "Artifacts of the Black Rain".

De låter ofta element och karaktärer från gammal svensk mytologi utgöra metaforer för olika saker. Jotun, som i norsk mytologi var en varelse ur en speciell ras jättar med suprahuman styrka, http://en.wikipedia.org/wiki/Jotun får vara metafor för de stora, mörka byggnader som plötsligt dyker upp utan att man hinner reagera - människans accelererande urbanisering och redundanta skapande av enorma byggnader.

En personlig favorit just för tillfället är deras World of Promises (jag översätter det till Den förlovade världen, jfr Det förlovade landet) som handlar om omöjligheten i mänskliga kärleksrelationer.

They come from a land where the sun don't shine,
Running away from the cold
Walking the way through endless fields,
Trying to make it together
Eternal grin.. Ever sleeking..
Jester the fool.. to fall in love.

Narraktiga dåre att älska, growlar Anders Fridén förbittrat och jag ler nöjt av identifikationen. Här har vi skarpa iakttagelser av en seglivad myt. på en fest i Lund förra helgen hade jag ett mycket intressant samtal om Sartres teorier om faran i att låta sig definieras utifrån ett yttre objekt - som man gör när man är kär - detta resulterar i att man själv blir ett objekt. det hela handlar om ett slags slavmänniska och herremänniska-system där den som bekräftar en hela tiden har makten. Läser Förälskelse och kärlek av Fransesco Alberoni just nu och där får jag en del vatten på min kvarn i fråga om mina teser om en av de grövst förvrängda illusionerna någonsin. En dag ska jag skriva en doktorsavhandling i frågan.

Hm. Låter jag bitter nu?

Nåväl, hoppas att In Flames hittar tillbaka mer till sitt rustikare, ädlare sound - senaste skivan gav mig en känsla av massproducerat& uberarbeiten, som Word 2003 skulle uttryckt det....(det programmet har en massa konstiga åsikter om mina formuleringar)

Alla fans av skör svävande pianobaserad musik bör kolla in den här, en cover på IF:s Everlost. http://www.youtube.com/watch?v=59HiGW7cbUE

DS: Jarno, jag vet att det var Treat som gjorde World of promises från början! har snackat lite med Nalle Påhlson, som lirar med dem nu, om den låten. Du får gärna skicka den till isabellestahl@hotmail.com

Nu har jag äntligen orkat sätta ihop ett nytt Deviantart. Det är faktiskt en lysande plattform för oetablerade fotografer och konstnärer,  34 miljoner foton&verk är upplagda för tillfället. Dock går deras servrar överjävligt långsamt nu, ser framför mig hur deras sysadminer sitter och fikar medan systemet blir allt mer överbelastat. Well well.

Ibland är mp3-spelaren som en cyanidkapsel. En sån som columbianska gerillasoldater har för att kunna ta självmord om de blir fångade av fienden. Som idag, när retorikklassen på grund av det vackra vädret var kraftigt decimerad och jag tvingades sitta med några knappt läskunniga lägre livsformer från paralellklassen som var inne i en djup diskussion om läppglans, och min lärare ivrigt berättade om PowerPoints spännande värld (hur kan man tro att en nittonåring INTE vet vad powerpoint är?) och jag försökte inleda en diskussion om de objektifierande elementen i en reklam vi skulle analysera under lektionen ("Jaa, det är jättetråkigt!" var hennes replik på mina åsikter) och det var en timme och trettiofem minuter kvar av lektionen som bara skulle innefatta ännu en lång meningslös massa inrepeterad information av läraren (det är märkligt att vi elever nästan aldrig fått säga ett ord under någon enda lektion då ämnet ju faktiskt heter"retorik") och man vill helst hoppa ut genom fönstret och säga So long, suckers! men det går inte för man kan faktiskt inte dö innan nationella provet i Matte C nästa vecka.

Och då nås hjärnan av den euforiskt underbara insikten att man kanske, kanske inte stoppade ner mp3-spelaren i väskan innan man gick in i klassrummet, och man söker man med handen diskret i fickan och halar triumferande upp det lilla underverket och för nästan skälvande med fingrarna in lurarna och trycker igång Robot Man med Scorpions och musiken flödar in genom kroppen och kopplar mjukt bort verklighetstyngden och låter mig dö bort från världen en stund och njuta av känslan av att inte höra dit.

Och just då är det så underbart att dö.

Såg en del av en Jackie chan-film nyss. den handlade typ om att regeringen hade satt in ett chip i hjärnan på några soldater så att de förlorade förmågan att känna känslor. Jag fick en kraftig flashback från min tid på det kära gamla koncentrationslägerliknande individualismdödande högstadiet , då allt handlade om att bita ihop och slipa bort så mycket av personligheten som möjligt. Man blev ganska avtrubbad tillslut, och jag stängde till minnesfunktionen. Men nu kommer allt så sakteligen tillbaka.
Här är fler briljanta lärarcitat från den tiden.

-Nej, svär inte! Småtomtarna tittar på oss genom fönstret! (Min hemkunskapslärare.)

-Åka på sällskapsresa mellan Böhmen och Garmisch-Partenkirchen. En slöjdlärare om sitt absolut högsta nöje.

- Ni måste anfalla degen som en tiger, se här! lejontass, lejontass! (Min hemkunskapslärare, iIvrigt vispande med en slev i lussekattsdegen)

- Jag älskar Tomas ledin. (Min musiklärare. inget fel i det egentligen om han inte hade sagt det två gånger per lektion i två år, dvs ca 136 gånger.

-Ni kan ju inte! Ni är för dåliga för den här låten. (Min mentor, musiklärare och alltiallo-slavdrivare i fyran, efter att vi inte kunnat sjunga perfekta stämmor på Rock around the clock på första försöket.)

blev inspirerad av http://marathonman.blogsome.com/. Här kommer ännu en lista.

Mål för 2007

Vara med i p3 - done

Hålla i Ämneskonferensen för Sveriges ungdomsråds kongress - done

Börja läsa litteraturvetenskap i lund

Skriva en debattartikel till aftonbladet - done

Börja skriva för Sweden Rock Magazine - done

Börja sjunga i ett nytt band

Få MVG i fler ämnen än förra året och ansenligt snitt

Inte falla för flera energiutsugande känslomässigt störda idiotkillar

Engagera mig mer i kulturella företeelser. Att se "Mr Beans semester" på bio räknas inte. Att gå på Nötknäpparen på operan i Köpenhamn i jul vore mer lämpligt t ex

Inte bli utbränd - achtung!

Uppskatta de små sakerna mer

Få ännu bättre självförtroende

Börja frilansa för ytterligare en tidning

Åka till Roskilde & eventuellt intervjua ngt band på uppdrag av muzic.se där

Skriva en roman och få den utgiven (omöjligheter gör bara saker ännu mer intressanta)

Träffa fler band

bli mer andligt disciplinerat lugn, typ Det som sker, sker, don' t try to play God.

ha Hungry for Heaven med Ronnie james Dio som ledmotiv

Jag fick en kommentar på mitt inlägg om GBs nya glass, Girlie, som jag ansåg kedja fast könsroller genom sina stereotypa könsrollsattribut (rosa, glitter, smink). kommentatören ansåg att man inte har rätt att ha olika utseendepreferenser vad det gäller te x motsatta könet (presumtiva partners) om man samtidigt säger sig vara emot utseendefixering.

jag blev så inspirerad att skriva ett svar till denna åsikt att jag gjorde det. here it comes.


Att ta i beaktning om någon är tjugofem centimeter kortare än en själv är helt annan sak än att ta ställning mot att kvinnors sexualitet och utseende exploateras i miljardindustri i media och samhället.

det jag är emot är den strukturella objektifiering i media och konsumentkulturen och den extrema utseendeelitism och könsrollsfastkedjning som denna har lett till. jag är INTE emot att människor exempelvis har vissa preferenser vad det gäller partner och personlig stil, men - jag är helt emot att utseendets perfektion har blivit premiss för att man ska räknas och betyda något. med andra ord - det är fel om killar (eller tjejer) har verklighetsfrånvända krav på motsatta könet , grundade på tjej-och killtidningsindustrins sjuka könsrollsikoner, men INTE om individer har olika smak vad det gäller utseendet på potentiella partners.

Nu har GB lanserat en ny glass som heter Girlie. Den är rosa. Smink medföljer.

Ska man inte kunna konsumera något utan att könsattributen medföljer? Vad blir signalen till småflickorna? Som vanligt associeras extremstereotypa symboler ( rosa färg, utseendeförbättrande verktyg) med  kvinnokönet - jag orkar snart inte mer. När ska industrierna förstå att man förstärker könsroller genom att oavbrutet producera nya stereotypförstärkande produkter? Fan för GB.

Är på oklara grunder en aning svag för Jack Black, hårdrockens småknubbiga fackelbärare i hollywood. Det var något med hur han fick tårar i ögonen i School of Rock när ett av barnen kommer fram och tackar honom för en cool lektion.

Nu har han iallafall äntligen kommit med ett nytt mästerverk, Tenacious D and the pick of Destiny. En otroligt snygg akustisk gitarrcover på Bachs Bourré i E moll finns med i trailern, missa inte! http://www.youtube.com/watch?v=TCd7_pp0xnY

Ska råplugga bourrén på gitarr till musikteorin nästa vecka och skryta för Per-Ingvar.

Dock har jag omprov på de djävulska kyrkotonarterna för tredje gången då så det blir lite tajt om tid.

Missförstå mig inte. få ämnen älskar jag så mycket som Musikteori - att dissekera ner musiken till dess minsta beståndsdelar, att upptäcka att den nästan bara är fysik; att förstå hur oändligt komplext musikskapande är; det har varit ett av mitt livs största aha-upplevelser, ren njutning för en reduktionist som jag.

Men jag har många gånger blivit rädd. På samma sätt som jag ryst när jag förstått att kärlek bara är en cocktail av kemiska substanser i hjärnan; som när jag insett att konnotation och association, när man lär sig koppla ihop olika ting med känslor, bara är synaptisk plasticitet; när jag insett att vi egentligen är maskiner av kött som handlar helt och fullt på nervimpulser som i sin tur sker på grund av elektrisk ström i hjärnan; på samma sätt har jag blivit rädd när jag upptäckt att musik, det mest levande och abstrakta och oföruutsägabara som finns, egentligen är 100% matematik och fysik, styrt av ett dolt, minutiöst utformat schema; det är som att upptäcka att jultomten bara är pappa bakom en mask.

Samtidigt är det en fantastisk känsla. När musikteoriläraren nästan viskande berättat hemligheterna om Naturtonerna; de som alltid funnits i naturen, sedan människosläktets uppkomst, de som gamle Phytaghoras förvånat hörde när han lyssnade till slagen från en hammare i en smedja; de som framställdes av vassrör i det gamla egypten; och de som jag idag sitter med skälvande fingrar sitter och sätter i vibration på min elgitarr, genom att mjukt trycka ner Esträngen mellan sjätte och sjunde bandet. Det är som att ha en del av mysteriet bakom musik i sin hand; en pust av urgammal, vild magi.

Nåväl, kyrkotonarterna var det. jag har en teori om att man kan definiera sin musiksmak rätt mycket efter vilka kyrkotonarter man tycker om - viss hårdrock är byggd på den lokriska skalan exempelvis, till skillnad från te x vispop. De är fördjävla svåra att plugga in bara.

Det finns ett stick i en låt med tyska powermetalhjältarna Masterplan som är helt oemotståndligt - det är så ärofyllt, kraftigt, det låter liksom urgammalt och stenhårt; sedan upptäckte jag, att det var byggt på kvintintervallet, något som användes i startfanfaren under de gamla riddarspelen.

Effektiva ackord och intervall återvänder alltid, så är det bara, och de har samma fångande effekt på människor nu som då.

Men det är ett annat kapitel. Nu är det dags för lite lättsam populärkultur som avbrott, Star trek och Kvarteret Skatan väntar. Allt som en del i min avstressningsterapi, naturellement.

ÅH HERREGUD. Sweden Rock Mag skickade ett mejl med erbjudande om att intervjua Ozzy osbourne i london.

Jag vågar faktiskt inte riktigt ännu. Allt är så rörigt jus nu, har fått utbrändhetsvarningar från flera håll och svimmade häromdagen. det är så svårt att lyckas kombinera alla sina drömmar och projekt och skolan och privatlivet till en välfungerande harmonierande balans. Jag vill så mycket.

Rasmus Fleischer har skrivit ett fantastiskt bra inlägg i fildelningsdebatten idag i Expressen, där han säger att räden mot Pirate bay i juni 2006 var ett sabotage. Jag är för fildelning i själen, kanske mycket av egoistiska skäl, då jag byggt upp nästan hela min musiksmak på guldklimpar inhämtade på Pirate Bay, och ideologiskt, då jag anser de miljardföretag som distribuerar filmer och musik förmodligen klarar sig ganska bra oavsett om Pirate Bay indexerar ett antal filer eller ej - för det är just vad det är, en indexeringstjänst. Pirate bays enda funktion är egentligen att vara ett lager där privatpersoner kan ladda upp filer, som sedan kan delas av andra, frivilliga, privatpersoner. Själva hemsidan är bara ett verktyg, ett passivt element. Skulle regeringen ingripa om jag hade ett hus där folk lade in grejer som vem helst kunde låna och dela med sig av? I don't believe so.

Rasmus Fleischer för sin del verkar vara en rekordabel ung man med ädel mission och ett band med skön medeltidsinspirerad Ritchie Blackmore-klingande musik. http://www.last.fm/music/Vox+Vulgaris

http://chadie.typepad.com/photos/uncategorized/bloggforum12.jpg