Isabelle Ståhl -

Schulman vs humanitet

Alex Schulman - god eller ond? å ena sidan den skönt konventionsbrytande & inte helt hjärnbefriade humorn. å ena sidan det här . En slags feodal medeltida kvinnosyn där kvinnan är ägodel till mannen.
Han förnedrar alla möjliga ganska rejält, bland annat några killar från min stad . Schulman bryter konventioner ungefär som Magnus betnér gör fast utan värme. visst är det roligt och spännande att läsa raljant insiderfakta om medieeliten, visst. men jag står inte ut med sadistisk sexism och uråldrig kvinnosyn.

Han genererar 29 miljoner kronor i reklampengar till aftonbladet med sin blogg och är en av de mest lästa i sverige. bloggarna blir mäktigare än tidningarna de är anställda av, gynnande för demokratisering kanske. men inte ur humanistisk feministisk synpunkt när det gäller alex schulman blogg. antifeminismen sprids som gödsel på den spirande stureplansmentaliteten bland unga och äldre läsare, det är som att kasta upp skit i en fläkt. det är märkligt hur små människor idag kan få sådan enorm makt bara genom att vara provokativa.

2007-08-25 @ 02:12:03 Permalink Dagarna Kommentarer (3) Trackbacks ()

Idoldyrkan är...

Att köpa en tjock kristen tidning om psalmer för sextionio kronor bara för att det står på omslaget Ronnie Sandahl har skrivit en två sidor lång gästartikel i denna.

Jag har lärt mig en hel del om den tyska väckelserörelsen under sextonhundratalet nu illafall.
The things we do for heroes.

2007-08-24 @ 13:13:13 Permalink Dagarna Kommentarer (2) Trackbacks ()

Upplevande, Hedonism, Förevigande, Poiesis

I http://copyriot.se/2007/08/22/facebook-som-glomska-och-tidsfordriv/ skriver Rasmus intressant om b la upplevandet som medel för slutprodukten, förevigandet. Min tanke om förevigandet/upplevandet citeras faktiskt, funderar vidare på det temat .
Att föreviga, att skapa något varande av strömmen av undflyende tid, är ett mänskligt behov. Frambringandet av slutprodukter, verk, poiesis, är förevigande. Man inrättar en artificiell värld. Det är ett sätt att inkarnera känslor och händelser, eller snarare, som Copyriot skriver, förtinga dem, reifikera dem. Det behovet är ju drivkraften i författarnas och konstnärernas verkande, men reifikationsbehovet finns inte hos de yrkeskategorierna endast utan hos alla människor. Vi vill spara och ha behållning av det sparade. men behållningen blir ännu mycket större om vi vet att andra också kan se det sparade; ftersom människan är så intresserad av hur hennes eget tillstånd/upplevelse förhåller sig till andra, förhöjs väl upplevelsen av uppvisandet av det sparade.

I poiesis resulterar allt i beständiga slutprodukter. I Praxis däremot, performativitet, gör man något där meningen är oskiljbar från själva handlandet (te x dans, skådespel, etc) . Förut var upplevandet praxis, ett rent upplevande fritt från annan mening än just glädjen i ögonblicket då det upplevdes. Men idagens uppvisningshysteriska samhälle, har upplevandet blivit allt mer likt poiesis. Performativiteten tvingas bli tillverkning. Att ta ett foto av det man upplever blir viktigare än själva upplevelsen, och facebook.com & dylikt ger alla möjligheten att leva ut förtingligande-behovet.

Jag kan ibland tycka att upplevelser inte känns maximala om man inte förevigar dem. Som exempel kan jag ta ett tillfälle i somras, då jag stod och betraktade en religiöst vacker jämtländsk solnedgång. Grejen var bara att jag knappt hade tid att bara titta och uppleva, jag var för upptagen med att ställa in kameran på landskapsvyinställning så att jag skulle kunna skapa en produkt av upplevelsen och titta på den efteråt! Så att jag kunde minnas den, och visa upp den för andra.

Upplevande, Hedonism, Förevigande, Pioesis

Inititating. Processing. Done.

Det blir ett utilitaristiskt synsätt på allt, vilken mägnd nyttighet har den här handlingen? nyttighetsmägnden ökas ju fler "användningsområden " man får av en upplevelse. Men utilitarismens grundare Jeremy Bentham var faktiskt hedonist. Borde inte han tyckt att tillfredsställelsen i själva ögonblicket av upplevande var det viktiga? När jag intervjuade Nightwish i somras rådde fotoförbud, det var otroligt skönt. Jag tror att det är viktigt att lära sig vara nöjd med bara den flyktiga glädjen i ett upplevande.

På Bilddagboken.com, juniorversionen av facebooks fotoalbumfunktion, frodas uppvisningskulturen. i tidiga åldrar lär sig besökarna att det viktiga är att visa upp, att synas för att vara verklig. Där finns mängder med nogsamt arrangerade bilder från tillfällen som kanske inte varit överdrivet glamourösa och spännande. Men bildobjekten posar och ler ihärdigt precis som förebilderna på Stureplan.se, allt för att gynna slutprodukten. Om upplevandet inte är tillräckligt tillfredsställande, kan förevigandet och återblickandet vara en möjlighet att skänka upplevelsen mening/värde/tillfredsställelse. och det räcker inte med det mentalt levande minnet av det upplevda. nej, minnet , det abstrakta, måste bli förtingat/reifikerat och konkret, dessutom möjligt att visa upp. då blir upplevandet av kommaihågandet i sig tillfredställande.

Detta gör att det viktiga egentligen inte blir att känna tillfredsställelse under upplevandet, för iochmed förevigandet kan man känna det vid tilbakatittandet, spinnandet. erfarenheter och upplevelser värderas högt i vår kultur och att komma ihåg upplevelsen blir nästan mer värt än upplevelsen i sig. det är ett slags kvitto på det flydda varandets lycka.

på Bilddagboken leder det kanske till att människor romantiserar upplevelser, och lever i ett illusionärt, falskt tillstånd av tillfredsställelse.

Nu är det tydligen vanligt att folk redigerar sina egna semesterbilder i datorn! man snyggar till verkligheten, illusionerar.

Det måste ändå på något sätt varit enklare och skönare innan förevigandets tidsålder, innan facebook och Bilddagboken och lunarstorm. innan upplevelser blev delmoment på vägen mot ett externt mål och slutprodukt.

2007-08-23 @ 12:50:53 Permalink Dagarna Kommentarer (2) Trackbacks ()

Musiktestet

Har ni gjort det där hajpade testet där man ska låta sin mediaplayer gå på shuffle och för varje låt som kommer skriva in låttiteln som svar på en fråga? Det är märkligt, nästan obehagligt, hur väl det stämmer in.
Frågorna är

1. Hur mår du idag?
2. Kommer du komma långt i livet?
3. Hur ser dina vänner dej?
4. Kommer du gifta dej?
5. Vad är ditt livs themesong?
6. Vad är ditt livs historia?
7. Hur är skolan för dig?
8. Hur kan du komma framåt i livet?
9. Hur kommer imorgon vara?
10. Vad är det bästa med dina vänner?
11. Vad finns i lager för nästa vecka?
12. Vilken låt beskriver dig bäst?
13. Hur är det med dig?
14. Vilken sång kommer spelas på din begravning?
15. Hur ser världen dig som?
16. Kommer du ha ett lyckligt liv?
17. Vad tycker dina vänner om dig?
18. Vilken låt beskriver den du är attraherad av?
19. Vad skulle du vilja säga till nästa generation?
20. Har du en djup och mörk hemlighet?
21. Brukar folk i hemlighet fantisera om mig?
22. Hur kan jag göra mig själv glad?
23. Kommer jag någonsin ha barn?
24. Vad är några bra tips till mej?
25. Hur kommer jag att bli igenkänd?
26. Vad är min danssång?

Min bror gjorde testet. Han fick intressanta och några mindre upplyftande resultat, ha ha...

4. Kommer du gifta dej?
no woman no cry
6. Vad är ditt livs historia?
lost to apathy
7. Hur är skolan för dig?
out of nothing
8. Hur kan du komma framåt i livet?
a lack of color
12. Vilken låt beskriver dig bäst?
the chosen ones
14. Vilken sång kommer spelas på din begravning?
evil in a closet
20. Har du en djup och mörk hemlighet?
dead to the world
23. Kommer jag någonsin ha barn?
deep silent complete
24. Vad är några bra tips till mej?
end of all hope

2007-08-20 @ 22:09:10 Permalink Dagarna Kommentarer (4) Trackbacks ()

Facebookhysteri

Alla har det plötsligt. Facebook är ett kraftfullt verktyg för individens offentlighetiering, vars popularitet jag tror mest grundar sig på folks rädsla att bli utesluten från något som alla ser.
Och mest av allt handlar det om en extrem uppvisningshets - att förevigandet blir viktigare än upplevandet, att identiteten inte känns verklig om andra inte är medveten om den. Livsflödet måste registreras av andra , receptorerna omkring oss blir bekräftelsen på att vi är viktiga, verkliga, mänskliga. Maskinen blir en förlängning av människan, livsflödet elektroniseras. Jag skrattade först när jag såg Jaiku - vem känner ett tvångsmässigt behov av att meddela omvärlden att den äter frukost, varit på arbetsintervju eller vattnat pelargonerna, var fjärde timme? Finns det inga fysiska mottagare som kan registrera det, måste man ropa ut det virtuellt?
Vi är osedda och ensamma idag, därför är det så. Och nej, jag är egentligen inte rätt person att säga något som hoppade på fenomenen tidigt, jag har ju jaiku själv...http://isabellestahl.jaiku.com/ och även facebook. http://www.facebook.com/profile.php?id=519655498

Skriver mer om det här. http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article556153.ab

Han skriver väldigt läsvärt om det hela. http://bisonblog.blogs.com/blog/2007/08/facebook-gr-bde.html

Här finns en väldigt rolig parodireklam för facebook, en parodi nästan i Weird Al-klass. http://www.youtube.com/watch?v=dHi-ZcvFV_0

2007-08-20 @ 07:08:00 Permalink Dagarna Kommentarer (3) Trackbacks ()

Mer romanutdrag

Trapphusdoften påminde om henne om hur det luktat i vindsrummet där hon tagit sina första pianolektioner på mellanstadiet; det var en dammig, urgammal doft av något avstannat, glömt. Solskimrande mikrokosmos av dammvirvlar klövs och löstes upp när hon drog in luft. Nervositet dämpades verkligen inte av att andas lugnt, som alla sade, det var ännu en av de löjliga myter som man indoktrinerats med.
När hon kattlikt smög sig genom den fyrahundraåriga korridoren och skärpte hörseln, tyckte sig nästan höra honom - pennans skrap mot pappret, snurrstolens knarrande när han lutade sig bakåt för att eftermiddagstrött sträcka på sig. Hon spände ansiktsmusklerna för att le och se avslappnad ut och gled igenom dörrposten.

2007-08-16 @ 11:00:03 Permalink Dagarna Kommentarer (0) Trackbacks ()

Utdrag ur mitt romanprojekt

Conciousness my only friend sjöng James Hetfield i Metallica-låten Ride the lightning, men hon hade börjat tvivla, kände sig ibland så främmande för det som rörde sig över det mentala himlavalvet. Var tankarna och känslorna hennes egna eller bara något fysiskt, kemiska reaktioner i hjärnan? När man lyssnade på musik och när man åt mat var det samma substans orsakades njutningen man upplevde , dopaminet. Eller fysisk närhet som aktiverade en hel kemisk cocktail i hjärnan av oxytocin och endorfiner och allt möjligt. Naturligt amfetamin. Var man bara en robot, en maskin av kött som viljelöst styrdes av kemiska hjärnreaktioner?

När en människa åstadkommit något kreativt, som en tavla eller en dikt eller en låt, sprutades belöningssubstanserna ut i blodomloppet precis på samma sätt som när man löst ett mattetal. Det var därför man kunde spela Tetris hur länge som helst hade hon läst i Illustrerad vetenskap - belöningssubstanserna gav en lyckokänsla som fick kroppen och hjärnan att vilja fortsätta. Droger aktiverade utsöndring av samma substanser, belöningssubstanserna var kroppens jävligaste beroendemedel.
När man strök någon över huden sändes oxytocin ut i den personens kropp, ett ämne som gjorde en lugn och tillfreds. Om små barn inte fick tillräckliga mägnder närhet och oxytocin så kunde de få men för livet - på många sovjetiska barnhem hade man funnit håglösa, avmagrade, apatiska barn som inte utvecklats normalt. Enda orsaken läkarna kunde finna till deras tillstånd var bristen på fysisk närhet. Vissa av barnen hade dött i tidig ålder.

Hur man var slav under det fysiska, det var så ofrånkomligt, man var hjälplöst utlämnad till dem.
Men det fanns ju botemedel mot allt, huvudvärk och muskelvärl och psykiska sjukdomar , de orsakades ju minst lika mycket av kemiska substanser i hjärnan som tillexempel kärlek. När skulle någon uppfinna ett botemedel mot olycklig förälskelse? Precis som Prozac och andra antideppressiva innehöll betablockerare borde det väl vara möjligt att uppfinna något slags dopaminblockerande?

2007-08-09 @ 23:04:48 Permalink Människor maskiner och djur Kommentarer (6) Trackbacks ()