Världsmysterier

Alltså, varför säger de I love you till varandra i amerikanska familjer på teve hela tiden? Gör någon det i svenska familjer? möjligen om man skulle skiljas för en tre år lång polarexpedition. men annars ligger det liksom inte rätt i munnen.

Bokmåste

Daniel Sjölins bok Världens sista roman är ett läskrav. Efter Ronnie Sandahls Vi som aldrig sa hora är den årets bästa bok. Jag har aldrig läst någon som dissekerar ner verkligheten till sådana mikroskopiska bitar förut, det är reduktionism när den är som bäst. Kärlek är bara kemiska reaktioner, kött kött kött. Han skriver om hur allting bara är härmning, hur spegelneuronerna i hjärnan får oss att ta efter andra från det att vi slår upp ögonen för första gången. Hur han upptäcker att alla poser, alla till synes förstående och empatiska reaktionssätt bara är passa-in-manövrar, något man gör för att nå framgång själv. Kärlek är egoism då man alltid älskar någon man ser sig själv i. Arthur Koestler & Gilbert Ryle var inne en del på de här bitarna tror jag. http://en.wikipedia.org/wiki/Ghost_in_the_machine <---inte 100% samma cup of tea, men väldigt fascinerande.
btw, någon som har tips på den bästa nationen i Lund att välja, om man vill ägna sig en del åt skrivande & kulturella aktiviteter? Jag har bara fått mycket abstrakta tips hittils.

Kulturpatriarkat, MTV & arketyper

Igår insåg jag varför jag är feminist.
Jag slog upp kulturdelen i HD och upptäckte att den enda kvinnan som medverkade på fem, FEM sidor, var en kvinna i burqa, på en suddig bild.
I övrigt: sex av sju serier på seriesidan var gjorda av män, alla artiklar och notiser rörande musik handlade om män med gitarrer, en manlig filosofs & en manlig författares senaste romaner recenserades. En av krönikörerna var kvinna, hon skrev om några tv-serier (bland annat Sopranos), med huvudsakligen manliga huvudrollsinnehavare.
Kollar man på Conan 'O Brien någon kväll är det nästan alltid en vit medelålders heterosexuell man som intervjuas. Kvinnor har inte haft någon större plats i populärkulturen förrän på senare år, (på sjuttiotalet var bara ca 30-40% rollinnehavare i tv-serier kvinnor!), och de ligger fortfarande i underläge. Många säger att de nya jetsettjejerna, Paris Hilton & co, är bra på så sätt att de visar att kvinnor kan ta mediaplats och ekonomisk makt i nöjesbranschen. Men deras utseende är hela tiden premissen, precis som på MTV. Och på Stureplan är mentaliteten fortfarande lika femtiotalsaktig som i musikvärlden - kvinnorna låter sina bröst sprutas ned av champagne och får en fjärrkontroll uppstickna i underlivet av männen , mot gentjänsten att de får social status och medlemskap i den patriarkalt styrda gemenskapen i Stureplanskretsarna.
Alex Schulman säljer sin fru
som pris i en tävling på sin blogg och fårr ryggdunkningar i kommentatorsfältet. I gymnasieskolorna kallas tjejer som hånglar för horor medan killar som har sex vinner status. Fortfarande kan en gravt överviktig rappare ha ett harem av nedbantade fotomodeller omkring sig i en musikvideo utan att någon tycker att det är märkligt - arketypen att män får status genom sin talang och kvinnor genom sin kropp, är djupt inpräntad i oss. På MTV lär sig tolvåringarna att sexualitet för män är att ha sex och för tjejer att vara sexig.

Det finns fortfarande mycket kvar att göra.

Nostalgia

Läste en nostalgiförhärligande krönika av Ronnie Sandahl idag och fick äntligen vatten på min kvarn - nostalgiskt retrospektivt upplevande av förfluten tid är ett grundläggande mänskligt behov. Det är genom återblickandet vi finner förlorade delar av oss själva, lagar skadade delar i världsbilden, glider ner i sammanhanget igen.
Jag försjönk på vinden i fyra år gamla dagboksanteckningar och blev helt bergtagen, försvann ur tid och rum och min nuvarande existens och peception. idag kan jag inte tycka att mina femtonåringsproblem var weltschmert direkt, men i den lilla lilla sfär och trånga världbild man var i då var de ju det. Ronnie Sandahl beskrev något ganska ointressant scenario från postblöjbarnstid men det gjorde ju inget att jag inte kunde relatera till just det sammanhanget, jag kunde ju relatera till känslan, till de där triviala sakerna som är rena artefakter idag - vinjetten på den där julkalendern vi kollade på video hela jullovet, ett speciellt luktsuddigum som mina kompisar trodde fungerade som knark, mormors skräckinjagande julbonader, min stensamling, Missan, Ducktales. Nu har det plötsligt gått ljusår sedan dess, en ström av ogripbar tid, tio femton år, en femtededel av mitt liv kanske, och jag ska börja Litteraturvetenskap läsa på Universitetet i Lund om fyra dagar. Känslan av att sakna och vilja vidare samtidigt, den där sugande vindlande ljungande förnimmelsen, den ligger väl någonstans mellan melankoli och nostalgi.
något man associerar starkast till nostalgi är låtar. Jag var stort E-type-fan under prehårdrocksåren och det räcker med att lyssna på någon gammal väl undangömd skiva för att aktivera en stark minnesström. har ni nån nostalgimusik?

För mycket av det goda

I Sverige har vi så litet antal kända intressanta personer att de nyinklivda stjärnskotten alltid hajpas till leda. den där Martina Haag, till exempel. den senaste veckan den senaste veckan har medierna kört ner vartenda upptänkbar fakta om henne i halsen på den som på något sätt är i kontakt med medier. Jag minns att jag såg henne i Fredrik Lindström-filmen Känd från TV för några år sedan och hon har definitivt en del att komma med både på scen och som krönikör, även om jag är extremt trött på Chicklit-genren. Men att nya stjärnskott plötsligt matas ut i medierna och blir överexponerade i starten av den presumtiva karriären är inte bra. det kan bli svårt att leva upp till hajpningen och folk tröttnar snabbt om det blir för mycket av en och samma vara.

Mörk lyrik

Testade att söka på olika ord i sökfunktionen på Windows Media Player.


Pain: 14 låtar
Dead: 21 låtar
Night: 96 (!) låtar
Never: 17 låtar
Happy: 2 låtar
Dark: 53 låtar
Bright: Det gick inte hitta några objekt som matchar Bright.
Rain: 13 låtar
Blood: 33 låtar

Mitt mediabibliotek är verkligen fyllt av lyckopiller. it's only hard rock baby, it's only hard rock.

Schulman vs humanitet

Alex Schulman - god eller ond? å ena sidan den skönt konventionsbrytande & inte helt hjärnbefriade humorn. å ena sidan det här . En slags feodal medeltida kvinnosyn där kvinnan är ägodel till mannen.
Han förnedrar alla möjliga ganska rejält, bland annat några killar från min stad . Schulman bryter konventioner ungefär som Magnus betnér gör fast utan värme. visst är det roligt och spännande att läsa raljant insiderfakta om medieeliten, visst. men jag står inte ut med sadistisk sexism och uråldrig kvinnosyn.

Han genererar 29 miljoner kronor i reklampengar till aftonbladet med sin blogg och är en av de mest lästa i sverige. bloggarna blir mäktigare än tidningarna de är anställda av, gynnande för demokratisering kanske. men inte ur humanistisk feministisk synpunkt när det gäller alex schulman blogg. antifeminismen sprids som gödsel på den spirande stureplansmentaliteten bland unga och äldre läsare, det är som att kasta upp skit i en fläkt. det är märkligt hur små människor idag kan få sådan enorm makt bara genom att vara provokativa.

Idoldyrkan är...

Att köpa en tjock kristen tidning om psalmer för sextionio kronor bara för att det står på omslaget Ronnie Sandahl har skrivit en två sidor lång gästartikel i denna.


Jag har lärt mig en hel del om den tyska väckelserörelsen under sextonhundratalet nu illafall.
The things we do for heroes.

Upplevande, Hedonism, Förevigande, Poiesis

I http://copyriot.se/2007/08/22/facebook-som-glomska-och-tidsfordriv/ skriver Rasmus intressant om b la upplevandet som medel för slutprodukten, förevigandet. Min tanke om förevigandet/upplevandet citeras faktiskt, funderar vidare på det temat .
Att föreviga, att skapa något varande av strömmen av undflyende tid, är ett mänskligt behov. Frambringandet av slutprodukter, verk, poiesis, är förevigande. Man inrättar en artificiell värld. Det är ett sätt att inkarnera känslor och händelser, eller snarare, som Copyriot skriver, förtinga dem, reifikera dem. Det behovet är ju drivkraften i författarnas och konstnärernas verkande, men reifikationsbehovet finns inte hos de yrkeskategorierna endast utan hos alla människor. Vi vill spara och ha behållning av det sparade. men behållningen blir ännu mycket större om vi vet att andra också kan se det sparade; ftersom människan är så intresserad av hur hennes eget tillstånd/upplevelse förhåller sig till andra, förhöjs väl upplevelsen av uppvisandet av det sparade.

 

I poiesis resulterar allt i beständiga slutprodukter. I Praxis däremot, performativitet, gör man något där meningen är oskiljbar från själva handlandet (te x dans, skådespel, etc) . Förut var upplevandet praxis, ett rent upplevande fritt från annan mening än just glädjen i ögonblicket då det upplevdes. Men idagens uppvisningshysteriska samhälle, har upplevandet blivit allt mer likt poiesis. Performativiteten tvingas bli tillverkning. Att ta ett foto av det man upplever blir viktigare än själva upplevelsen, och facebook.com & dylikt ger alla möjligheten att leva ut förtingligande-behovet.

 

Jag kan ibland tycka att upplevelser inte känns maximala om man inte förevigar dem. Som exempel kan jag ta ett tillfälle i somras, då jag stod och betraktade en religiöst vacker jämtländsk solnedgång. Grejen var bara att jag knappt hade tid att bara titta och uppleva, jag var för upptagen med att ställa in kameran på landskapsvyinställning så att jag skulle kunna skapa en produkt av upplevelsen och titta på den efteråt! Så att jag kunde minnas den, och visa upp den för andra.

 

 

Upplevande, Hedonism, Förevigande, Pioesis

Inititating. Processing. Done.

 

Det blir ett utilitaristiskt synsätt på allt, vilken mägnd nyttighet har den här handlingen? nyttighetsmägnden ökas ju fler "användningsområden " man får av en upplevelse. Men utilitarismens grundare Jeremy Bentham var faktiskt hedonist. Borde inte han tyckt att tillfredsställelsen i själva ögonblicket av upplevande var det viktiga? När jag intervjuade Nightwish i somras rådde fotoförbud, det var otroligt skönt. Jag tror att det är viktigt att lära sig vara nöjd med bara den flyktiga glädjen i ett upplevande.


 

På Bilddagboken.com, juniorversionen av facebooks fotoalbumfunktion, frodas uppvisningskulturen. i tidiga åldrar lär sig besökarna att det viktiga är att visa upp, att synas för att vara verklig. Där finns mängder med nogsamt arrangerade bilder från tillfällen som kanske inte varit överdrivet glamourösa och spännande. Men bildobjekten posar och ler ihärdigt precis som förebilderna på
Stureplan.se, allt för att gynna slutprodukten. Om upplevandet inte är tillräckligt tillfredsställande, kan förevigandet och återblickandet vara en möjlighet att skänka upplevelsen mening/värde/tillfredsställelse. och det räcker inte med det mentalt levande minnet av det upplevda. nej, minnet , det abstrakta, måste bli förtingat/reifikerat och konkret, dessutom möjligt att visa upp. då blir upplevandet av kommaihågandet i sig tillfredställande.

Detta gör att det viktiga egentligen inte blir att känna tillfredsställelse under upplevandet, för iochmed förevigandet kan man känna det vid tilbakatittandet, spinnandet. erfarenheter och upplevelser värderas högt i vår kultur och att komma ihåg upplevelsen blir nästan mer värt än upplevelsen i sig. det är ett slags kvitto på det flydda varandets lycka.

på Bilddagboken leder det kanske till att människor romantiserar upplevelser, och lever i ett illusionärt, falskt tillstånd av tillfredsställelse.

Nu är det tydligen vanligt att folk redigerar sina egna semesterbilder i datorn! man snyggar till verkligheten, illusionerar.

Det måste ändå på något sätt varit enklare och skönare innan förevigandets tidsålder, innan facebook och Bilddagboken och lunarstorm. innan upplevelser blev delmoment på vägen mot ett externt mål och slutprodukt.


Musiktestet

Har ni gjort det där hajpade testet där man ska låta sin mediaplayer gå på shuffle och för varje låt som kommer skriva in låttiteln som svar på en fråga? Det är märkligt, nästan obehagligt, hur väl det stämmer in.
Frågorna är


1. Hur mår du idag?
2. Kommer du komma långt i livet?
3. Hur ser dina vänner dej?
4. Kommer du gifta dej?
5. Vad är ditt livs themesong?
6. Vad är ditt livs historia?
7. Hur är skolan för dig?
8. Hur kan du komma framåt i livet?
9. Hur kommer imorgon vara?
10. Vad är det bästa med dina vänner?
11. Vad finns i lager för nästa vecka?
12. Vilken låt beskriver dig bäst?
13. Hur är det med dig?
14. Vilken sång kommer spelas på din begravning?
15. Hur ser världen dig som?
16. Kommer du ha ett lyckligt liv?
17. Vad tycker dina vänner om dig?
18. Vilken låt beskriver den du är attraherad av?
19. Vad skulle du vilja säga till nästa generation?
20. Har du en djup och mörk hemlighet?
21. Brukar folk i hemlighet fantisera om mig?
22. Hur kan jag göra mig själv glad?
23. Kommer jag någonsin ha barn?
24. Vad är några bra tips till mej?
25. Hur kommer jag att bli igenkänd?
26. Vad är min danssång?


Min bror gjorde testet. Han fick intressanta och några  mindre upplyftande resultat, ha ha...


4. Kommer du gifta dej?
no woman no cry
6. Vad är ditt livs historia?
lost to apathy
7. Hur är skolan för dig?
out of nothing
8. Hur kan du komma framåt i livet?
a lack of color
12. Vilken låt beskriver dig bäst?
the chosen ones
14. Vilken sång kommer spelas på din begravning?
evil in a closet
20. Har du en djup och mörk hemlighet?
dead to the world
23. Kommer jag någonsin ha barn?
deep silent complete
24. Vad är några bra tips till mej?
end of all hope

Facebookhysteri

Alla har det plötsligt. Facebook är ett kraftfullt verktyg för individens offentlighetiering, vars popularitet jag tror mest grundar sig på folks rädsla att bli utesluten från något som alla ser.
Och mest av allt handlar det om en extrem uppvisningshets - att förevigandet blir viktigare än upplevandet, att identiteten inte känns verklig om andra inte är medveten om den. Livsflödet måste registreras av andra , receptorerna omkring oss blir bekräftelsen på att vi är viktiga, verkliga, mänskliga. Maskinen blir en förlängning av människan, livsflödet elektroniseras. Jag skrattade först när jag såg Jaiku - vem känner ett tvångsmässigt behov av att meddela omvärlden att den äter frukost, varit på arbetsintervju eller vattnat pelargonerna, var fjärde timme? Finns det inga fysiska mottagare som kan registrera det, måste man ropa ut det virtuellt?
Vi är osedda och ensamma idag, därför är det så. Och nej, jag är egentligen inte rätt person att säga något som hoppade på fenomenen tidigt, jag har ju jaiku själv...http://isabellestahl.jaiku.com/ och även facebook. http://www.facebook.com/profile.php?id=519655498


Skriver mer om det här. http://www.aftonbladet.se/punktse/natkronikan/article556153.ab

Han skriver väldigt läsvärt om det hela. http://bisonblog.blogs.com/blog/2007/08/facebook-gr-bde.html

Här finns en väldigt rolig parodireklam för facebook, en parodi nästan i Weird Al-klass. http://www.youtube.com/watch?v=dHi-ZcvFV_0

Mer romanutdrag

Trapphusdoften påminde om henne om hur det luktat i vindsrummet där hon tagit sina första pianolektioner på mellanstadiet; det var en dammig, urgammal doft av något avstannat, glömt. Solskimrande mikrokosmos av dammvirvlar klövs och löstes upp när hon drog in luft. Nervositet dämpades verkligen inte av att andas lugnt, som alla sade, det var ännu en av de löjliga myter som man indoktrinerats med.
När hon kattlikt smög sig genom den fyrahundraåriga korridoren och skärpte hörseln, tyckte sig nästan höra honom - pennans skrap mot pappret, snurrstolens knarrande när han lutade sig bakåt för att eftermiddagstrött sträcka på sig. Hon spände ansiktsmusklerna för att le och se avslappnad ut och gled igenom dörrposten.


Utdrag ur mitt romanprojekt

Conciousness my only friend sjöng James Hetfield i Metallica-låten Ride the lightning, men hon hade börjat tvivla, kände sig ibland så främmande för det som rörde sig över det mentala himlavalvet. Var tankarna och känslorna hennes egna eller bara något fysiskt, kemiska reaktioner i hjärnan? När man lyssnade på musik och när man åt mat var det samma substans orsakades njutningen man upplevde , dopaminet. Eller fysisk närhet som aktiverade en hel kemisk cocktail i hjärnan av oxytocin och endorfiner och allt möjligt. Naturligt amfetamin. Var man bara en robot, en maskin av kött som viljelöst styrdes av kemiska hjärnreaktioner?

När en människa åstadkommit något kreativt, som en tavla eller en dikt eller en låt, sprutades belöningssubstanserna ut i blodomloppet precis på samma sätt som när man löst ett mattetal. Det var därför man kunde spela Tetris hur länge som helst hade hon läst i Illustrerad vetenskap - belöningssubstanserna gav en lyckokänsla som fick kroppen och hjärnan att vilja fortsätta. Droger aktiverade utsöndring av samma substanser, belöningssubstanserna var kroppens jävligaste beroendemedel.
När man strök någon över huden sändes oxytocin ut i den personens kropp, ett ämne som gjorde en lugn och tillfreds. Om små barn inte fick tillräckliga mägnder närhet och oxytocin så kunde de få men för livet - på många sovjetiska barnhem hade man funnit håglösa, avmagrade, apatiska barn som inte utvecklats normalt. Enda orsaken läkarna kunde finna till deras tillstånd var bristen på fysisk närhet. Vissa av barnen hade dött i tidig ålder.

Hur man var slav under det fysiska, det var så ofrånkomligt, man var hjälplöst utlämnad till dem.
Men det fanns ju botemedel mot allt, huvudvärk och muskelvärl och psykiska sjukdomar , de orsakades ju minst lika mycket av kemiska substanser i hjärnan som tillexempel kärlek. När skulle någon uppfinna ett botemedel mot olycklig förälskelse? Precis som Prozac och andra antideppressiva innehöll betablockerare borde det väl vara möjligt att uppfinna något slags dopaminblockerande?

In flames - Satellites and astronauts



Since the day of my departure
I've been stumbling through reality
I play my symphony in reverse
as I aim for that special path

Be gentle to, to the tear in this eye
Lonesome arms, lost its wings again

Buy me a trip to the moon
So I can laugh at my mistakes
You see, I can see the end from here
From this perspective it looks kind of silly
Satellites and astronauts
Tell me there are greater things ahead

Make me feel like a man
A silent cry from the middle of hell
(I - the irony - I promise, I'll be mature
So please, please invite me
please, invite me, to your shelter again)


Been hiding since I heard "never"
Take me back to yesterday, I need to grow

Steal my mask, and make me pay
I need a new skin, I'm going insane



PS: Läs Daniel Sjölins nya bok Världens sista roman. En sommarlovsinjektion av ljuvligt sarkastisk och självbiografisk melankoli.
That's all for today

Deus ex machina

Hon letade sig runt på olika wikipediasidor om internet och datorsystem och hittade långa artiklar som kunde varit hämtade ur en science fiction-film. Binär kod, syntax, semantiskt datorspråk, det pirrade i fingrarna, det här liknade inget annat. Datorns minne var uppbyggt av kiselplattor läste hon, och kisel var ett metalliskt grundämne med atomnumret fjorton som var skört som glas men ändå starkt och utvanns ur kvarts och granit i bergen.
Djupt inne i datorns elektroniska kiselhjärta fanns han som en följd ettor och nollor i en växelström. Hon läste hans sista blogginlägg innan han åkt iväg igen och ögonen sögs fast mot skärmen som flugor mot ett blått lysrör, hade nästan blivit en av sina maskiner. kroppens kommandon var hopkopplade med datorns, som elektrisk ström genom ryggmärgen kom rörelsereflexerna att trycka Control save med jämna mellanrum, fingrarna flög över tangentbordet utan att hon behövde tänka för deras placering var innött i centrala nervsystemet.
Hon kunde inte somna på flera timmar sedan, vakenhetsreceptorerna var för uppladdade av det artificiella datorljuset.

Biblioteksskurken

Jag vågar inte lämna tillbaka mina biblioteksböcker. Jag vågar inte, hellre åka Uppskjutet på Liseberg utan bälte eller  äta konstiga ätbara sydamerikanska insekter.

Mina böcker är nämligen nu så gravt försenade att bibliotikarierna kommer att överfalla mig som japanska Yakuza-ninjor så fort jag kommer intravandes på bibblan nästa gång.

Det började för någon månad sedan; boken jag beställt typ ett halvår tidigare hade kommit och naivt hoppfull vandrade jag in på Ängelholms bibliotek för att inhämta guldklimpen. Bergtagen av Tomas Mann var boken i fråga, jag hade av en slump läst om handlingen på wikipedia och tyckt att den låtit så spännande,. långt från de kräkframkallande extrema mägnder chicklit och förutsägbara deckare som dagens marknad erbjuder. Så jag väntade tålmodigt medan bibliotikarienittioåringen snigellångsamt letade fram min efterlängtade bok, och så lägger hon fram en nästan sönderfallen utgåva från 1929! jag fick använda ordbok för att förstå de tre första meningarna, där "kverulera" bl a användes. besvikelsen var oändlig, jag lånade ytterligare några böcker för att besöket inte skulle vara helt meningslöst, men efter det föddes en svag hämndlystnad mot biblioteket. Och jag orkade verkligen inte lämna tillbaks den gigantiska högen med inlånade verk som jag gömt i garderoben. Så nu har det gått nära en månad över den legala låningstiden, och frågan är om jag inte redan är efterlyst av Sveriges riksbilbioteksförbund och förmodligen blir överfallen och fängslad av bibliotekets typ SS-liknande anställda om jag så vandrar förbi det satans biblioteket.

Jag får helt enkelt skicka någon syskonslav att göra det smutsiga jobbet. Det vill säga dumpa böckerna i Rönne Å, så att jag sedan kan skaffa mig falskt pass och göra landsflykt.