Minnesvärda lärarcitat

Att gå på de skolor jag varit elev på under min uppväxt har ibland varit självmordsframkallande deprimerande, ibland ganska trivsamt parodiskt mentalsjukt.

Några innesvärda citat från lärare, de tillitsfulla förebilderna, under åren;


-Om en tjej har mössa i klassrumet så gör det inget, för det är en del av hennes personlighet. Men om en kille har mössa i klassrumet är han en idiot.

-När Tobias tänker på tjejers bröst så känns det speciellt i hans pillesnopp. (Teknikläraren i nian. Hans efebofila böjelser yttrade sig även i att han ofta "råkade" ta på oss av misstag.)

--Om ni använder det röda pappret biter jag er i armen
. (Min mentor på julpysslet i trean)

-Igår såg jag en tjej på intersport. Hennes stringtrosor syntes jättemycket. Det var fult och otrevligt.
(Svenskalärarens replik efter att jag lagt fram en djupgående, feministisk tes om objektifiering och kvinnors rätt till sin sexualitet.)

-Eh..jaa, det är ungefär...att man är upprörd. (Efter att en elev frågat vad "indignerad" betyder. herregud.)

-Bli lite tuffare, tjejen. (Träslöjdsläraren, efter att en några tjejer snackat skit och fryst ut mig i fyran)

- Jag minns det fortfarande. Det var högst upp på fjället när jag såg en blomma titta fram på barmarken.
Naturkunskapläraren efter att en elev frågat om hans livs största ögonblick.

To be continued. (Det tar aldrig slut.)

Min religion

När aprilsolen mjukt värmer min rygg och jag funderar på vad livet har i beredskap för mig nås mitt medvetande av en knackning från det förflutna.

 

Jag glömmer aldrig våren för fyra år sedan; tiden då musiken fann mig.

 

Det var en isklar dag i mars. I den tomma stenökenvärld dit livet hade kastat ner mig mötte den mig. Jag satt inlåst i min trucklyftskammare som vanligt, historiaklassrummet i baracken var mörkt och iskallt av kvarbliven vinter, de lägre, regredierade livsformerna omkring mig skrek och ältade sina meningslösheter, jag lät blicken vandra ut genom de nerdragna persiennerna, mot den isblå himlen, de kala träden, den andra världen.

Och så fann jag den, på en älskad lärares kateder låg ödet och väntade.

 

 

Ett rivigt, rått sydstatstungt intro förde in mig i Blackfoots gamla sjuttiotalspärla Train train.

Well, train, train, take me on out of this town

Train, train, Lord, take me on out of this town

Well, that woman I'm in love with, Lord, she's Memphis bound

 

Jag visste inte det då, men den här ljuvliga, råa, arbetarklasshårdrocken skulle bli biljetten till mitt nya liv. Min länk till den värld där jag hörde hemma. Frälsningen.

 

Och hårdrocken omfamnade mig i min dödskamp. Höll hårt om nätterna när det stormade, blev balsam på mina sår; plockade mjukt ur glasbitarna.

 

Jag kunde gå som en okänd soldat i en armé av mentalt tolvåriga individer, helt och fullt övertygad om att jag var absolut ensam i hela världen; ändå var jag fullkomligt lugn och varm.

 

Kompromisslöst stenhårda riff och dansande trioler från gamla sydstatsband som förmodligen ingen i min ålder, i min stad, i min tid hade hört, fick mig att börja andas igen; jag kände hur vårsolen värmde på ryggen och hur jag för första gången hade något som var mitt, något jag kunde och ägde.

 

Texterna handlade alla om mig, om mitt liv, de var de första som någonsin förstod mig. Märkligt kanske, med tanke på att de flesta handlade om the hard destiny of a workinman, sprungna ur desillusionerad förortsmentalitet och fattiga arbetarklassmäns dystra livssyn. men i min värld, där det enda konstnärliga uttrycket som fanns för unga tjejer var sexistisk sockerpop, var hårdrockens stenhårdhet och deppresiva åt helvete-attityd ett absolut underbart andningshål.

 

Jag böjde mitt huvud i tacksamhet över vad livet likt en försynens gåva skänkt mig, och likt en troende som sett ljuset älskade jag och hedrade min nya religion.

 

Är det konstigt att hårdrocken är fylld av religiösa metaforer? De två fenomenen ligger mycket nära varandra - martyrskap, ensamhet, gå din egen väg, alla som hört Dios Holy diver eller något med Dream Evil kan se Jesusparalellen. Den ensamma krigaren som går mot strömmen i det godas tjänst.

 

Inget är så underbart vilt och hårt och vansinnigt som hårdrock, inget kan yla ut en smärta så bra, inget kan hålla en vid liv under frusna vinternätter lika väl.

 

Åh, vad jag älskar den, ibland så mycket att jag blir rädd. Hur den har blivit en del av mig, hur den har hjälpt mig att bli mig. När alla andra har gått har den funnits kvar.



 

 


Fiktiva alter egon

Jag loggar in på hotmail. Bara elfte gången idag, beroende är det när man inte kan styra över det själv, mässar min försvarsmekanism-röst i huvudet och jag låter ivrigt blicken glida över kvällens mejlskörd.

 

En kommentar på min hemmagjorda metallicamusikvideo. En Friend request från något okänt demoband på myspcace. Sedan jag lade in den snygga retuscherade bilden där jag inte liknar mig själv som presentationsbild har vänförfrågningarna bara vällt in.

 

Det är en pirrande, mäktig känsla att kunna skapa ett nästan fiktivt alter ego. Att se hur annorlunda man blir bemött när man är vacker.

Som när Tyra Banks klädde på sig en fettodräkt och gick ut på stan och blev hånad och svårt chockad av bemötandet hon fick, fast tvärt om.

 

Allt handlar om hur man framställer sig.

Som på bilddagboken, där man bara lägger upp bilderna där alla ser ut att ha kul och inga dubbelhakor syns, eller lunarstorm, där ens första förpubertala strävan efter den perfekta imagen började, eller Helgon.net, där man enkelt väljer personlighet och musiksmak och hela paket i små scrollmenyer.

 

Allt det handlar egentligen inte om vem jag är, utan hur jag vill bli sedd. Idag finns det personliga coacher och livsstilsmagasin, i framtiden kommer man säkert att kunna köpa färdiga personligheter att använda.

 

Jag läser några mejl från ungdomssamordnaren, tidningsredaktionen jag ska ha möte med i helgen och dagens standardspam; reklam för penis enlargement. under solen intet nytt. (Ännu en låttextreferens plockas fram av min överarbetade hjärna ; Black sabbath - under the sun.)

 

Jag blundar, känner blodet rusa runt i huvudet, The Siren med Nightwish i hörlurarna, musiken är en brusande ocean i mitt medvetande. Min tillflyktsort, min verklighetsflykt. Jag älskar den som en bror.

 

Vårvinternatten har sänkt sig runt mitt hus och min värld är liten. En flashback seglar förbi; idag, strax innan lunch; en människa jag pratade med. För honom är jag bara en person som han träffar en gång i veckan; en av hundratals.

För mig är han del i den ständigt återkommande virvel av ihopfogade fantasiscenarion och önskningar i mitt medvetande som kommer så fort jag blundar och andas.

 

Nu är jag en standardpunchline en viss en gång i veckan. Jag är en massa ettor och nollor i någons dator och ett teckenantal i en musikpubliktation och några siffor i skolans arkivskåp.


Ibland kunde jag nästan ha dödat för att få göra ett spår hos någon.

Något litet hade räckt.

Bara det hade varat.


 

For when I live under a different sky,
Beneath the ethereal hills the clouds passing by
Remember the time of which I cried to be part
Remember these words, for they have flown
From my heart.

/Dark tranquillity


åter på begäran: MTV- ett farligt hot, min krönika som blev nominerad till Lilla Augustpriset 2005.


....Jag slår på teven. MTV, music television, naturlig del av min och ett hundratal miljoner andra ungdomars vardag.
En av ungdomskulturens byggstenar.
En av musikvärldens hetaste artister har kommit med en ny video. Måhända en ny Smash hit, som kommer att spelas gång på gån gi månader?
Jag lyssnar på låten; det är hiphop. Den är inget särskilt. inte kass, inte toppkvalitét, bara ljummen. Men ändå står jag inte ut med att se vidare. Ändå slänger jag mig vilt fram till fjärrkontrollen för att i superrapid trycka på avstägningsknappen, bara för att undvika att kräkas på vardagsrumsmattan.
varför? för att jag inte tål att se kvinnor förnedras på detta sätt.
Videon är ett antifeministiskt manifest. En oåterkallerlig vision av hur hundratusentals miljoner män tycker att kvinnor (och män) ska bete sig. Sekvens efter sekvens av bilder visas, jag blir allt mer illamående. Den store rapparen står med ett tjugotal kvinnor omkring sig. kvinnorna är nakna sånär som på stringtrosor av diamanter och en minimal trekantsbikini som inte täcker en solbrända, kokosoljeinsmorda huden. Kvinnorna rör sig i takt till rytmen i rapparens musik. hans hand smeker de delar av kvinnokroppen han föredrar. mannen får en min av van tillfredsställelse då en av kvinnorna just givit honom oralsex på en toalett.
"cant fake it just break it and when I take it
see i specialize in makin all the girls get naked
buss a nigga head, smack a ho, shut the club up,
bitch...nigga!

Han sjunger om sådant som är vardagsmat för honom.
Undergivna, givande kvinnor och tagande dominanta män. Musiken kommer i andra hand, det är de sexiga kvinnorna i videon som man hela tiden tittar på och lägger märke till. Frågar man tittarna efteråt kommer få antagligen minnas hur själv låten gick, det de flesta kommer att tänka på är kvinnorna, hur rapparen behandlade dem, hur snygga och perfekta de var. De var perfekta nog att få vara med i hans video. de dög. Jag tänker på när jag var på konstmuseum sist, de flesta av kvinnorna var nakna, annars hade de nog inte fått vara med på någon tavla. Objekt av glänsande kött. Trofeér för mannen. Mannen ger takt och ton. I musik och i samhället.

Videon fortsätter, man får se en kvinnas bakdel zoomas in, i många sekunder visas denna juckande bakdel utan att man får se kvinnans ansikte en enda gång. Vem var hon denna gång?
Jag ser det som en direkt fara mot feminismen och jämställdheten i samhället, att dessa videor får visas på MTV, ZTV och andra kanaler med monopol på musikbranschen. Hur ska unga pojkar och flickor växa upp till fria och jämställda varelser när de från tolv års ålder matas med tre timmar mjukporr, kallad "musik", dag efter dag? år efter år? och det finns ingenstans där de kan vara i fred och andas ut. Flickorna springer in på sina flickrum . Där väntar Frida, vecko-revyn och Cosmopolitan, alla med bilder på tjejer lika vackra och perfekta som de runt rapparen. Sminket ligger bredvid tidningen och lilla Julia, elva år, börjar förebereda sig för att inta sin roll.

Musikindustrin har en otrolig makt över ungdomskulturen idag. I begynnelsen var musiken faktiskt en av orsakerna till att ungdomskulturen började finnas. Säg att mer än hälften av alla ungdomar kollar på MTV. Mer än hälften av alla ungdomar får antifeministiskt budskapin i skallen, som det vore den naturligaste saken i världen. Vad ska de tro? vad ska de växa upp till? vem ska ge dem andra synvinklar på saker än den MTV ger?
Skolan försöker ibland. Vi gör ett projektarbete om könsroller nu. tt projekt som omspänner kanske högst en månads jobb. En månad? vad är det mot sex till åtta års hjärntvätt ?
jag äcklas av att ingen gör något. Jämo? har vi cencur i sverige? jag anser att dessa sexistiska, smutskastande videor är så olämpliga för mig och mina kamrater, att de borde försvinna. Bojkotta artisterna, så att de slutar göra porrindustri av musikindustrin. Vissa av de stora namnen i hiphopvärlden extraknäcker som porrfilmsregissörer, visste ni det? Did you know?

Även om ni vet lite mer, kan ni aldrig känna hur det känns. Hur det känns att matas med det, varje dag, år efter år. Att möta det, att bära det att ståe mot det. Om det går.

jag sjunker tillbaks i soffan och sätter på VH1, en riktig musikkanal. gammal musik, ingen hiphop, inga porrvideor, inga kokosinsmorda kroppar utan ansikten.

Det kan finnas hopp.

Eva Bonniers omdöme om texten:
på ett drastiskt,intensivt språk och med stor ilska och engagemang synliggör författaren för vuxenvärlden svårigheten med att växa upp till en jämställd och fri varelse i vår mediafixerade tid. det mycket tydliga och personliga tilltalet bidrar effektivt till att vi berörs och reflekterar över budskapet. "

dubbelmoraliska populistskit

dubbelmoraliska populistskit

ketchupeffekten

jag har degat och förslappats mentalt i två månader, nu överfalls jag plötsligt av jobb och happenings.

Schema

3-4 mars: intervju med Sonic syndicate för Sweden rock magazine i stockholm
10-11 mars:
göra klart projektarbetet och historiaarbetet samt recensionerna till Sweden Rock magazine
16-18 mars : jag håller i åsiktstorget på sveriges Ungdomsråds kongress i Malmö
22-23 mars:
besök på riksdagen i Stockholm med ungdomsrådet
23-26 mars: redaktionsmöte på sveriges elevråds kongress i jönköping
april:
eventuellt rep med nya bandet, Seven gates, fotografering med simon, balklänningsköp och plugg utav helvete

Giv mig styrka!

Ännu en efterlängtad lista

De fem horriblaste festerna - del ett.

1.En skräcknatt på landet. En gång i november trodde jag och två kompisar att vi var bjudna på ett glammigt cocktailparty i mysig gedigen landsortmiljö. Vi hoppade av bussen fyra kilometer för tidigt och fick klafsa genom ösregn och ishård orkanstyrka över den klafsiga, kvicksandsdjupa leråkern i fyrtiofem minuter. Det kändes som i Sagan om ringen när de ska gå över det där kärret där dödas själar tittar upp från marken. Vi föll nästan ner i en radioaktiv, tjockflytande å och blev nästan överkörda av en enorm långtradare; jag hade tinnitus och skakade okontrollerbart i flera timmar efteråt. Hålan som festen låg i visade sig vara en övergiven by, typ som i amerikanska filmer baserade på Stephen King-romaner där alla dött av en kärnvapenexplosion, och huset där festen låg i var någon typ av ombyggd lada. Där inne väntade trettio livsformer av okänd typ; vissa såg lite missbildade ut, typ muterade av giftiga utsläpp i bygden. En person invirad i toalettpapper sprang besinngslöst runt och skrek och resten av de inbjudna hällde i sig något svart, bensinluktande, och utstötte gutturala grymtningar på någon slags märklig dansk skånska. Jag gömde mig i sängen i föräldrarnas sovrum bad till okända makter att stråla mig bort därifrån då jag upptäckte att någon hade spytt ner lakanen. Innan jag han börja kvida sprängdes dörren av fem sextonåringar som mentaljsukt vrålandes rev ner delar av möblemanget och spydde på golvet. Jag flydde in till toaletten, men den hade de stoppat en ylletröja i.
jag vet inte hur jag genomled de tre timmarna tills bussen kom. jag vet inte. men jag är en överlevare.

Black Sabbath - Spiral Architect

Håltimme i sex timmar, jag försjunker i nervositet och förväntan. I helgen ska jag intervjua Sonic Syndicate i Stockholm för Sweden Rock magazines räkning. Mm.

veckans låtar : Dokken - Hunter, Black Sabbath - Spiral Architect, Metallica - loverman, Depeche Mode - Personal jesus, neil Young - old man, Crucified barbara - Motorfucker, dark tranquillity - hela nya plattan..
veckans film: såg Air force one igår, extremt patriotisk amerikansk ärofylld våldsromantiserande presidentfilm, men man kan inte hata något man älskade som barn. och harrison ford är inte gammal ännu, mm.
veckans överanvända ord: gymnasialt, implementera. (jag har nya varje vecka).
Veckans pinsammaste scenario: när jag råkade kalla en viss lärare för "Råttan" och han råkade stå 2, 5 meter bakom.
Veckans svidande insikt: Aftonbladet-skribenter kan ha hur omänskliga krav på det motsatta könet de vill. ur en chatt med min älsklingskrönikör och förebild Ronnie Sandahl:

Tanja säger: Hej Ronnie. Måste bara säga att jag vill verkligen vill kunna skriva som du. Hur vill du att du tjej ska vara? Kramar . Du e bäst
Ronnie Sandahl säger: Tack! Så snällt. Jag vill att en tjej ska vara spröd, men bestämd. Undergivet överlägsen på ett sätt som är svårt att förklara. Jag vill ha ett modernt förhållande, samtidigt som jag inser att jag är lite fast i könsrollerna. Sedan ska hon vara smart, cool, oförutsägbar och vacker.

Och alla tycker att det är fullt normalt, han är berättigad vad och vem han vill, lite Ludvig XIV-aktigtl. han har upphöjts till lite av en ubermenschen för många - och visst, han är lysande, men det är så märkligt. vem massan väljer att upphöja till elit. hur betydande är utseendet  för någons genomslagskraft?

Jag citerar Green goblin i Spider-man: (alla mina visdomar kommer från cheesy amerikanska moralfilmer)
Here's the real truth. There are eight million people in this city. And those teeming masses exist for the sole purpose of lifting the few exceptional people onto their shoulders. You and me? We're exceptional.

uhh.