Macintosh för revolutionen

Jag känner mig alltid lite rebellisk när jag använder macdatorer. trots att de är skitjobbiga och man inte kan scrolla med musen och Ctrl+v inte funkar känns det bättre och lite mindre mainstream än att använda ondskefulla monstermicrosoft-pc:ar. för man vet ju att när Steve Jobs varupprorisk tonåring på åttiotalet satt han i sitt garage och byggde den första macintoshdatorn med lite kretskort och sladdar som han hittat i en flyttlåda, som en ädel revolutionskämpe mot systemet. (ungefär samtidigt som Nike-grundaren gjorde skosulor i våffeljärnet). Jaa, och därför är Macinstosh (även ipods såklart) elektronik för mer medvetna individualistiska människor med ädelt antiglobaliserings-antimainstreamisering-kapitalism-patos. Mja. men det är ju det dom vill få att tro, multiföretagen. att de är personliga, från folket, underground, äkta. det är så man bygger ett varumärke. Storytelling är en marknadsföringsteknik som bygger på att anställda "berättare" sprider spännande myter om företaget. sådana legender biter sig fast i det kollektiva medvetandet. att företag samarbetar med artister gör också att trovärdigheten ökar. där falierar hela idén med rock'n'roll - musik och konst ska vara oberoende av varumärken, de ska vara utanför samhällsinstanser, heligt oberoende som religion.

Töntiga svenska filmnamn

Töntiga svenska filmnamn. På åttio-och nittiotalen var det värst, men även nutida filmtitlar blir ju bara generande löjliga i svensk översättning/tolkning av den förmodligen dyslektiska och mentalt tolvåriga översättaren. Inte märkligt kanske, när människor som alex Schulman faktiskt sitter och översätter bland annat Simpsons. Japp, det är sant. Bland hans mest bländande genialiteter finns te x : Bart Simpson: "Wait, I have a fantastic idea" . Alex Schulmans översättning: "Vänta, jag har ett fantastiskt id-kort." "Heavy gravity" blev "tung graviditet?, och "deep fried chicken" blev "djupfryst kyckling". HAHA!
Men filmtitlarna, egentligen...låter de så himla mycket bättre i hemlandet på originalspråk? Eller lever vi i så olika språkliga diskurser att det töntiga blir smart och charmigt i USA? te x direktöversättningen Härmed förklarar jag er Chuck och Larry. hur skulle det se ut om fler titlar direktöversattes? Karibiens pirater, Spindel-man, Dö hårt, Hårsrpay, Hjärtkrossungen... neej, kanske inte. samtidigt känns ju den svenska översättningen av Miss Congeniality (Miss Secret Agent) (betyder ju typ "Fröken sympati, själsfrändeskap, andlig befryndelse) på något sätt mer adekvat än originaltiteln. .
På den här sidan finns några heeeeeelt fantastiska hemmagjorda svenska filmtitlar.

Kids these days.

image24

På min tid förbjöds min älsklingsserie
Power Rangers för att den var för våldsam. "våldet" innefattade fejkade karatesparkar. det är en annan tid nu, barn. Det är en annan tid nu.

Saker som irriterar mig


1. När människor frågar "Hur är det" som inledningsfras. Alla vet att man inte undrar egentligen utan bara vill undvika inledningsfastystnad. säg något mer spännande. revolutionera den sociala inledningsfasen! fråga te x vilket mitt favoritfilmsoundtrack är eller vad mitt favoritord är idag.
2. Musik i dur. Uhhrh.
3. När man måste genomföra en mindre bergsklättring för att komma upp till
redaktionen för att den råkar ligga högst upp i en borg och man nästan får en hjärtattack och svår andnöd av ansträngningen. Man vill göra en elegant entré med fladdrande hår ungefär som äventyrliga glamourösa journalister som avslöjar statliga konspirationer i amerikanska filmer, istället ser man ut som en röd spädgris med astma.
4 När folk använder uttrycken "gött", "nice", "tokigt" "super" "as"
som prefix, "skoj", samt smileys i sms och på msn.
5. SEXISM. Därför gjorde jag en musikvideo idag  emot den: http://www.youtube.com/watch?v=fxzHnbHq-SM
5 När jag glömmer någons namn och måste låtsas fråga hur personens namn uttalas för att lista ut det och inte framstå som name-retard.
7. När jag försöker komma ihåg låttexter och sjunger utvecklingsstört falskt och högt på låten för att i nästa ögonblick upptäcka att dörren står vidöppen och alla min brors kompisar står utanför.
8. När jag tänker högt. och kommer på att jag inte är ensam i rummet.
9. När man hamnar bredvid en tjock person på tåget som äter kexchoklad yvigt över ens fläckfria vita outfit
10. Samtliga program på Discovery channel. Världens farligaste räktrålare, Livet på oljeplattformen, Hur man viker ett papper flest gånger, American choppers....jag får epilepsiryck bara av en minut, medan många av motsatt kön utan uppenbarligen kan fördriva timmar (eller dagar) framför nördorgieprogrammen.
11. När datorn går långsamt för man har ett javamotorbaserat program igång. (ilandsproblem).
12. När man väntar på ett spännande mejl och det kommer ett mejl men som visar sig vara ett argt hotbrev från biblioteket.
13. När folk knackar trumsolon i bordet med fingrarna. särskilt jobbigt när man har vänner som precis börjat lära sig spela trummor. värre än dragspel och stråkinstrument.

Kött, kött, kött

Intellektuella giganter , alltså. Biografi liksom? Hon minns tydligen bara sitt liv två år i retrospektiv, och beskrivningen av henne påminner om hur travhästar och utställningsdjur brukar framställas. Mått, omfång och mängd kött är i fokust. Här berättar hon om sin ambition. (det roligaste är reklamen som Google Adsense plockat fram under inlägget: Köttreklam.) precis som så många andra herrtidningsomslagstjejer säger hon sig vika vika ut sig för att det är en "kul grej". jag undrar hur många som upplever en sån här fotosession som rolig . hon ser inte ut att ha roligt.
de säger att Slitz och den svenska sexistiska grabbkulturen börjar bli ute. Att tidningarna blir mer anpassade till den metrosexuella utseendemedvetna mannen som hellre vill ha en tjej som kan prata än suga. Är det så? I wish, men någonstans tror jag som Ronnie Sandahl att många män är fast i en syn på kvinnor som antingen horor eller madonnor, objekt att projicera en bild på. så var det på min gymnasieskola. tjejerna som hånglade runt och använde sin sexualitet medvetet blev bespottade och nedgjorda med rykten, det var som att åka tillbaks till fjortonhundratalet. Samtidigt fick man inte vara för påklädd. en slags omedvetet lite oskuldsfull sexighet var det ultimata. kvinnliga artister är lika stenhårt uppdelade i horor och madonnor. hundratals manliga rockstjärnor har struntat i sina barn och fortsatt festa och vara promiskuösa istället för att vara pappalediga och kommit undan med det, men när Britney gör exakt samma sak blir hon lynchad. jag tycker fortfarande delvis hon är ett objekt i sina videos, för även om hon inte bara är bihang och dansare, så tillåts hon inte stå med ett dansande harem av killar omkring sig, som te x justin timberlake får. samtidigt använder hon medvetet sin sexualitet som vapen och det gör ju henne på något sätt till mer rebelliskt självständig och maktfulllständig. men, still, på industrins villkor. utseendet är alltid premissen på att få delta.
inom indiekulturen verkar det också anses förbjudet för tjejer att anspela på för mycket på sex, läs.

Jag står på en flygplats och väntar på känslan

Lyckliga kärlekspar på stan. Man vill ju bara skjuta dem. Särskilt dom på tågperronger sent på eftermiddagen när det är novemberdimmigt och man ska pendla hem. Då lyssnar jag på Miles Davis Summertime och känner mig som en efterkrigstidsjournalist i trenchcoat i en film noir.

Och om den känslan var ett parti i en låt, då skulle den vara exakt 01:36 i
den här.

Sexig svält

En killbekant berättade att det nästan är en slags manlig initationsrit att äta mycket. T e x att ta den stora portionen när man går ut och äter med killgänget. Vilken extrem kontrast till kvinnors värld, där man från prepubertala år lär sig att det är ungefär lika ocoolt att välja Big Mac istället för minihamburgaren på mcdonalds som att inte dricka alkohol på fester och vara osminkad. det anses sexigt och kvinnligt att glida ned vid matbordet med ett "neej, jag är så mätt, jag vill bara ha en morot med lite krydda på." Under de tidiga fjortisåren var det tradition att nästan inte äta något dagen när man skulle ut på kvällen, för alla visste ju att en shot innehöll lika mycket kalorier som en CHEESEBURGARE, ÅHNEEJ!!!! Det var ett nästan fascistiskt vägande mätande och kaloriräknande. Jag hade vänner som var hungriga under hela gymnasiet. Jaa, när man har retuscherade auschwitzsmala fotomodeller och Cosmopolitanomslagsbrudar med kroppar som utmärglade ryska elitgymnaster, då får man en jävligt snedvriden bild av hur en tonårstjejs kropp bör se ut. HM och övriga tonårsklädkedjor sprider mentaliteten, deras storlekar är ofta asiatiska eller franska vilket medför att en strlk 42 blir som en ordinär 38. Tjejerna tror att det är deras kroppar och inte modeindustrin som det är fel på. Och det finns ingen som talar om för dem att det är fel. Först idag har jag sett igenom systemet och fått ett sunt och hedonistiskt perspektiv på ätande. MÄNNISKOR SKA INTE BEHÖVA ANPASSA SIG EFTER IDEALKÖTTINDUSTRIN!

Reklam är gravt verklighetsmissanpassad.

Exempel:

Gilette-rakhyvelreklamen är någon slags objektifierande sexismhymn där lyckliga kvinnor med perfekt blankslipad bäbishud och prepubertala kroppar dansar omkring. i verkligeten slutar användandet av gilette- verktyg enligt många användare ofta med svår blodförlust på badrumsgolvet och emo-skurna albylvita ben.

I reklam för texmexmat äter alltid en mexikansk sexig tjej tacos medan hon dansar till spännande latinamerikansk musik och ler inbjudande mot en mexikansk man. I verkligheten är det omöjligt att äta tacos i närheten av människor, och absoluta Big no-no är att äta det på dejter. skalet är omöjligt att hålla i och fyllningen sprutar på ansiktet och kläderna. man måste ha tacosåsfärgad klänning om man ska gå helt säker.

I reklamen
för den där nya hightechmobilen så samlas människor intresserat och glatt omkring den snygga killen som kollar på TV4-Nyheterna i mobilen på tunnelbanan . I verkligheten blir folk så förbannade när man ger i från sig ljud när man åker kollektivt att de får mördarrobot-blickar och börjar morra hotfullt.

I McDonaldsreklamen ser hamburgaren ut som en uppsvälld färsk nybakatbröd-bakelse med mörkbrunt saftigt kött och grönsaksfyllt inre. I verkligheten är den en ljusbeige degklump med galna kosjukangrått "kött" och kärlförkalkande dressing.



PR-firmorna kan alla knep som krävs för att lura människor att tro på att de automatiskt får en livsstil när de köper en vara. 
En amerikansk ung man tatuerade in Nike-symbolen på armen för några år sedan, han berättade att "den gav honom styrka". då har ett varumärke blivit inrotat i det kollektiva medvetandet på samma sätt som tex religiösa symboler blir. Ett "Kodak moment" används ofta som benämning på ett gyllene fotoögonblick, iaf bland mina fotografbekanta - då har en slogan blivit anammad som ett kollektivt och uppskattat begrepp, en reklammakares dröm. 
jag skäms när reklam får mig att drömma mig bort och känna saker, jag vill ju vara opåverkbar! den här te x. http://www.youtube.com/watch?v=dowXlkI6DOM
det är något med amelie från montmartre-liknande-musiken och interiören, färgerna, kvällsatmosfären. effektiv reklam är en inkapsling av drömmar.
 Nu har l'oreal börjat producera skönhetsprodukter för män och för första gången hör jag en man säga "För det är jag värd". någonstans ritas objektifieringslagarna om. i reklamen framhävs naturligtvis mannens stora behov av att leva actionfullt och ha kontroll. i reklam där mäns kroppar visas upp använder de dem ofta till något, som att röra sig, idrotta, springa, hoppa, (som i den
den här som jag faktiskt gillar, musiken och crescendot är effektfullt.) medan kvinnorna i reklamen alltid ligger passiviserade i sexig obekväm ställning för att visas upp.

Kukrock vs feminism

Jag är så gråtfärdigt trött på att mannen alltid är betraktaren och bedömaren i musik.

Varenda musikgenre har kräkframkallande många objektifierande hymner till kvinnors fysiska tillgångar, skrivna av män för män. det spelar ingen roll om det är
gullegulliga popballader om tjejens kropp
eller kommersiell harem-r'n'b eller hiphop-mjukporr eller svensk hellyllelig socialrealistisk indie (jag VET att den skildrar tjejen på ett gullegulligt harmlöst sätt men samtidigt är det hon och hennes kropp som är objektet, eller hur?) eller grabbig hårmetalonani eller konservativ stoner . För kvinnan är alltid betraktad ur mannens blick, hon är alltid objektet, aldrig subjektet. varför finns det så lite musik och konst där kvinnan är betraktaren, bedömaren? och varför finns det så lite musik som skildrar kvinnors längtan/lust/kåthet/kärlek/åtrå? - för det är vad alla de här grabbarnas låtar handlar om. Jag har försökt låtsas att tjejen i musikvideorna är en man, försökt visualisera en helt passiviserad och iakttagen man som fnissar blygt och tittar ner på sin underkropp. det är omöjligt .

Genom att göra kvinnor till ett objekt för egen lust förminskar männen dem till harmlösa passiva troféer . det avdramatiserar också det hela. När kvinnor skriver låtar om män handlar det ofta om kärlek och romantisk och oftast olycklig förälskelse - om kvinnor istället skulle lära sig att det är okej att bara vilja ha sex, att man inte måste vara kär och ha det som alibi för att betrakta och skriva om män, skulle vi få en betydligt mer jämställd musikindustri, och i förlängningen i mer jämställt samhälle.

Att lyssna på Motörhead är som att injicera styrka och självförtroende in i blodet, rakt in i centrala nervsystemet, rakt in i hjärtat. man börjar gå annorlunda, man slutar trippa, man tittar folk man möter i ögonen , man väjer inte undan, man slutar oroa sig. hårdrock är så testosterinstinn och full av kraft. att kunna använda sig av den kraften har varit ett mäktigt verktyg. det är som en drog, man kan plötsligt klara allting. om kvinnor kunde skapa sådan musik, manifestera sin sexuella kraft på samma sätt som männen gör.

utopin tycker jag är en musikvärld med jämnf könsfördelning på alla nivåer, producenter, vokalister, instrumentaliser, etc. och båda könen är lika mycket betraktare och bedömare. tänk om könsrollerna hade varit omvända i tillexempel den här låten, det är nästan omöjligt att föreställa sig.

Wikipedia and beyond

Jag vågar inte titta på stjärnor. Jag blir skiträdd av det. Proportionerna skrämmer mig.
Det är nästan lika otäckt som att titta på de värsta scenerna i The shining. Jag förstår inte, och jag tycker inte om när jag inte förstår. För här under glaskupan på jorden, i säkert skydd från de frusna årmiljonerna ovanför, har jag kontroll. Vetskap är makt.
Wikipedia och
några böcker har lärt mig nästan allt jag behöver veta om min verklighet.
forskare har kommit fram till att det förmodligen finns elva dimensioner utöver de vid redan känner till. för att föreställa sig dem måste man avända metaforer, för våra mentala bilder räcker inte. man kan te x tänka sig ett tredimensionellt objekt som faller genom en tvådimensionell värld.
sådana tankar snuddar vid maskineriet, de ofärdigbyggda hjärnvägarna i min perceptions snåriga outforskade nervträdgårdar. det finns avstånd så stora att hjärnan inte har förmåga att föreställa sig dem. You always fear what you don't understand. / Carmine Falcone i Batman begins.
Vi har förklarat nästan allt där vi befinner oss nu. det finns snart inga vita fläckar på kartan, för vi har hittat bruksanvisningen och byggnadskonstruktionen för verkligheten. Sluta avromantisera allt, säger alla till mig när jag försöker övertyga dem om det. Det är farligt. Sluta säg att känslor bara är elektricitet i hjärnan och att verkligheten bara är fysik.
men vad finns bortom vår kunskaps sista utpost då, bortom det våra hjärnor rustats med för att förstå?

F. ö är jag krönikör i Norra Skåne nu, läs.

Wayfaring stranger

ibland ilar det till i mellangärdet när man stirrar upp i ännu ett tak ännu en natt och man önskar nästan att lukten i huset man är i skulle vara ens hemmalukt.
Ljuden av vatten som brusar i ledningar någonstans i husets sovande organism och temperaturförändringarna som får ekgolven att knäppa och knaka i de lördagsmorgonmörka rummen är en mjukt brusande symfoni i perceptionens gränsland.
man kommer på hur mycket man skulle vilja vakna där imorgon och i övermorgon också. hur lite man vill gå ut i världen utanför igen för det är november där och man vet att verklighetsljuset kommer att värka i ögonen.

På begäran från flera håll...

...kommer här återigen kravlistan på egenskaper hos presumtiv tillkommande.

Egentligen vore det bäst om man kunde genmanipulera fram the perfect match. Det är alltid någon komponent som fattas för att man verkligen ska trilla dit.
Kravlistan, version 2.2:

 

Elitintellektuell

Vet vad dekoherent betyder utan att googla det

rolig

Snygg

Analyserande. Nästan så analyserande att det benämns som nåt neurologiskt tillstånd. Så analyserande att även typ en hiss blir objekt för en tvärvetenskaplig fyratimmarsdiskussion om ontologi och metafysisk.

Empatisk

Medveten

Skriver. Mycket.

Självdistansierad

Extremt ambitiös. Utbrändhetsvarning.

Individualist

Ultimat yrke: journalist, författare med förflutet som neurokirurg, det som dom som pratar i Filosofiska rummet i P1 jobbar med, eller journalist.

Nostalgisucker.

Feminist

inte lika tankspridd som jag, det skulle generera dödsfara.

Helst i samma årskull så att han minns alla bra gamla barnprogram.

Ser allt som metaforer. Även ospännande saker.

Pratar vardagspoetiskt och gärna med lite old school-jargong, 1940 ungefär. Fast ändå oförutsägbart och smart och laidbackt.

Nördig på så många områden som möjligt (med stil. som Pierre i Ondskan eller han i National treasure.)

Hör den subtila ironiska touchen i mina skämt

Humor, humor. Som en blandning av Fredrik Lindström, Bill Lawrence, Mikael Syrén, Martin Kellermans Rocky, Matt Groening, David Nessle, Jerry Zucker, Conan O'Brien, Johan Glans, Stephen Hawking, http://sv.wikipedia.org/wiki/Schr%C3%B6dingers_katt#Praktiska_till.C3.A4mpningar.

Gillar säsong 6 av Simpsons bäst.

...och tycker faktiskt inte moralkakorna i slutet på Scrubs är så hemska som alla säger

Bra i köket
var en av de som inte somnade på musikteorilektionerna

Oppositionell oavsett ämne

tycker att musik är lika viktigt som syre- och-födointag.

vill åka till afrika och ryssland.

Älskar hårdrock. helst sydstatsrock, göteborgsdöds och symfonisk metal, variationer är möjligen ok.

Glasögon. och lite Clark Kent / Peter Parker.

bruna ögon & brunt hår-genen

musiklyrikjunkie.
kreativ
formulerar upplevelser som början på romaner i huvudet.