Wayfaring stranger

ibland ilar det till i mellangärdet när man stirrar upp i ännu ett tak ännu en natt och man önskar nästan att lukten i huset man är i skulle vara ens hemmalukt.
Ljuden av vatten som brusar i ledningar någonstans i husets sovande organism och temperaturförändringarna som får ekgolven att knäppa och knaka i de lördagsmorgonmörka rummen är en mjukt brusande symfoni i perceptionens gränsland.
man kommer på hur mycket man skulle vilja vakna där imorgon och i övermorgon också. hur lite man vill gå ut i världen utanför igen för det är november där och man vet att verklighetsljuset kommer att värka i ögonen.

Kommentarer
Postat av: D

grymt vackert skrivet isabelle. verkligen

2007-11-03 @ 22:49:57
Postat av: Maria

åhh, vad fint skrivet! :D

2007-11-04 @ 11:50:17
Postat av: kajsa

precis den känslan!

2007-11-04 @ 14:45:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback