Isabelle Ståhl

Jag är så otroligt trött på alla mesiga vuxna som tänder gulliga ljus för Engla och känner sig fina och kollektivt ansvarstagande men som aldrig skulle drömma om att göra något annat än blunda om de såg ett barn få en för hård knuff eller en antydan till örfil av sin förälder ute på stan. När jag var fem var jag och mamma och mina bröder på ett stort varuhus. Plötsligt såg jag hur en kvinna framför mig började skälla högljutt på sin kanske femåriga dotter i barnvagn. Sedan slog hon till sin lilla flicka i ansiktet. Så många fega usla människor omkring oss vände bort blicken och skyndade förbi trots att de just sett en misshandel. Om mamman behandlade sin dotter sådär ute bland folk, hur gick det då till bakom hemmets väggar? Min mamma tog rosenrasande tag i kvinnans arm och skällde ut henne högt en lång stund. Cp-mamman blev skiträdd och bad om ursäkt. Det var fantastiskt att se. Det pirrade i mina fingrar och tår och jag blev helt varm. Vuxna är fega och lata. En tjej i min klass i nian blev grovt psykiskt misshandlad av en kille. Jag gjorde som min mamma gjort; jag berättade för min lärare vad som hände. Gång på gång berättade jag, men läraren sade att han inte kunde tro på det eftersom mobbaren nekade. Vuxna är fega och hycklande. Fy fan. Inte konstigt att äckliga pervon håller flickor fångna i arton år och att engla mördades. ingen vågar ju erkänna att de sett tecknen.

jag hör om en väns förlust och adrenalinet når hjärtat som gift. jag minns det som igår, hur världen plötsligt tappade färg och blev en trycklyftskammare, hur verkligheten började skava och det inte fanns något annat än tid och alkohol som dämpade smällen. och hur smärtan försvann efter kanske en höst och en vinter och en vår och ersattes av en jolmig bedövad gråhet.
och jag tänker att det kanske inte är värt det, att inte veta när det tar slut., att ständigt sova flyktberedd bredvid.

 ju högre insats, desto större förlust.

Spelaren kan bara lämna rouletten som en vinnare (eller inte alltför stor förlorare) om han eller hon är disciplinerad nog att sluta spela i tid.

och när du ser på mig
är det knappt jag minns
ett enda öknamn dom kallade mig


//Håkan
(det är synd att jag avskyr hans musik när texterna är så fantastiska)

Efter "videokväll" , dvs tjugofyratimmarspass med heidegger, Det varande och tysk idealism hemma hos dejten som är fanatiskt Kant-fan, slussades jag vidare till lunch med kursarna under vilken vi hann med en snabb genomgång av filosofiska aspekter på fyra hundra års dualism. Eftersom det nästföljande afton väntade en vinkväll med litteraturvetare som alltid drar hardcorereferenser från symbolismen, kände jag för en paus. Jag flydde hem med tåget  tillbaka till vilda västern, småstaden, för rekognocering. maniskt, nästan abstinent, plockade jag med beroendedarriga fingrar upp mp3n och letade fram en outsägligt pinsam gammal fjortistechnolåt. när den syndfulla skräpmusiken nådde min minneshjärna kändes det som att injicera heroin, smutsigt, kulturpolitiskt inkorrekt och en våldtäkt på hela min image och goda smak,  men så befriande opretentiöst och kravlöst. och den förde mig madeleinekakelikt bort.

Den där låten integrerades i nervsystemet under många försommarnätter när man tvingades genom kötthav av femtonåringar i ångeststinna discolokaler, den blev en ständig muzak i det limbo mellan vuxenvärld och barnvärld som femtonsextonårstiden utgjorde.

Det var något betryggande med att mjukt låta sig föras tillbaka till den där valångestfria tiden då tjugoårskrisen var många år borta och man bara drömde om det förlovade landet som väntade efter gymnasiet. när vi satt på den där bänken i korridoren och jag flera sekunder innan en speciell person kom gåendes kunde avgöra att han var påväg, för jag kände igen Chanel pour homme på mils avstånd. när jag inte ens kunde lukta på duschkräm med hallondoft för att jag kräkts jättemycket efter en bacardi razzfylla. när allt var för första gången och när hultsfrednätterna aldrig tog slut och aldrig slutade i desillusionerad fylla utan bara ett milt syrendoftande juniblått rus.
 
sådan där blödig sextonårsromantisering är förkastlig.

And sometimes you close your eyes
and you see the place where you used to live
when you where young

Ur en klar himmel faller bomben ner
Vi ligger tysta i en krater, ler
När vi ser vår samtid brinna ner

Och jag ska skydda dig med kroppen min
Luften svider när vi andas in
Har alltid sett oss som Ansgar och Evelyne

Vi ska fylla vår stulna bil
med dyra klockor och Dexedrine
Souvernirer från den tid då vi var svin

Och du har tagit mig från kylan in
Från tysk hårdrock till Charles Valentin
I min bok är du för evigt Evelyne

Och som jag önskar att du var här nu
Jag vill bara höra dina hjärtslag
Och som jag önskar att vårt krig tog slut
Jag har lärt av mina misstag
Och du är lika ensam som jag

Jocke Berg baserar texten på när han i sin ungdom jobbade på mentalsjukhus om nätterna och kollade på en tysk serie som heter Die Zwiete Heimat. Den utspelar sig bland annat i östtyskland när muren föll och under nazitiden, och huvudpersonerna heter som titeln. Jocke var tydligen hårdrockare i sina unga år och jag gillar särskilt hans referens till Mendelssohn-inspirerade tonsättaren Valentin. något annat jag tycker om är den melankoliska atmosfären i låten och hur den byggs upp mot crescendot som är nästan ödesdigert storslaget på det där anspråkslösa och novemberdova kentsättet.

http://www.youtube.com/watch?v=vSzwhDyLBWs

Min bror finner min tankspriddhet mycket lustig. Så lustig att han i bland när han försöker få kontakt med mig i min världsfrånvändhet gör ett sånt där anslutande modem-ljud och säger "etablishing connection with Isabelle". Eller låter som en telefon och säger "Abonnenten du söker kan inte nås för tillfället." Very funny indeed. En gång försökte han prata med mig när jag samtidigt läste ett sms. Mitt svar kom liksom slow motionlångsamt, med förvrängda, odefinierbara ljud. Multitasking är inte min tekopp, förstår ni. Jag identifierar mig mycket med den här situationen:

Jag är inte tonåring längre. Denna hastiga om än väntade föråldring medför att jag plötsligt inte kan skylla otaliga besvär på min ålder längre; existensiell ångest, obefogad irritation, humörsvängande bergochdalbana, vikten, lebensangst, identitetskris etcetc. det är så bekvämt under tonåren, alla humörsvägningar förklaras enkelt med att homonerna är i olag. alla tänkbara dumheter man gör är okej, för man är ju trots allt ganska liten och vet inte sitt eget bästa.

Utöver det förpliktigar åldern mig att upphöra med samtliga barnsliga favoritaktiviteter innefattande :

Ljuga om att jag ska på viktigt redaktionsmöte och därför inte kan medverka
på släktträffen/mentorsmötet/föreläsningen/middagen med tråkiga människor (när jag i själva verket ska hem och kolla på youtubeklipp och äta glass direkt ur bunken)
strunta i att läsa kultursidorna
bara läsa kultursidorna när jag ska träffa viktig intellektuell och behöver namedroppa
lägga en Neo, Fokus, Kulturens värld eller Illustrerad vetenskap som sticker fram i väskan för att verka intellektuell
ljuga om var jag har rest ("Jag har typ åkt transsibirska järnvägen flera gånger!" egentligen: ängelholm-borlänge)
säga att jag kan jättemycket om olika ämnen fast jag bara läst en wikipediaartikel om dem
dricka vin för att bli full och inte för den omistliga aromen
se alkoholen som huvudsakligt syfte med kvällen
ha tre hemsläp per vecka
inta kräkframkallande mängder larvig populärkultur
läsa Se och Hör
youtuba fram gamla nostalgimusikvideor från tuggummipopåldern
facebooka istället för att ringa
sno andras skämt och använda dem som stående line i veckor
ersätta hela kostcirkeln med espresso house och-alkoholbaserade substanser
tro att snygga människor är intressantare
bli kär i folk för att de jobbar på tidning
bli kär i folk för att de har glasögon
skratta igenkännande och låtsas veta precis vilken film personen refererar från när jag i själva verket inte ens var född när den gjordes och alltid trott att den var ett band/en person/en låt
välja bort litteraturaftonen för hårdrocksdräggfesten
gå till tillställningar bara för att komma åt osten och vinet i foajén
plocka bort grönsaken ur maträtten och stoppa i blomkrukan då ingen ser
ständigt skylla överdimensionerat matintag på att jag kanske är gravid för att dagen efter-pillret inte funkade och att jag äter för två
höra darth vader theme-när personer jag inte gillar kommer in i rummet

Based on verkliga dejter och personer.

Jag säger "Vilket gott vin!"

Akademikerkillen svarar: " Ja, det är ett Chateau Petrus från 69, Klassisk Barbaresco-doft och matig karaktär. Det producerades bara i två hundra buteljer. "

Småstadskillen svarar: "Ja, det är hembränt i badkaret. "

 

 

Jag säger: " Det är fredag, vad ska vi göra i kväll?"

Småstadskillen svarar: "Yes, det är hockeyslutspel på fyran! "

Akademikerkillen svarar: "Vad sägs om att se Miyazakis nya, och fortsätta med Krikortz-utställningen och avsluta med en liten supé hemma hos mig? Så kan jag få visa mina blygsamma färdigheter i la cuisine francaise."

 

Jag säger: "Den nya Jan Guillou-boken är ganska bra, faktiskt. "

Småstadskillen svarar: " Fett, jag älskar böcker där dom skjuter folk och sånt!! Fast hellre serier.""

Akademikerkillen svarar: "VA?! En pöbel-kriminalroman?! Har jag närt en orm vid min barm?! Ut ur min åsyn."

 

Jag säger : " Jag har ny tröja!"

Akademikerkillen svarar: "Vilket utsökt mönster, påminner svagt om tidig jugendstil."

Småstadskillen svarar: " Fin färg."

Jag säger: " Försök säg fem ord som jag inte kan!"

Akademikerkillen svarar: " Subversiv, Apoteos, propedeutisk , Apodemialgia, diskrepans, absolvera. "

Småstadskillen svarar: " Offside, Innerforward, uppercut...rullebör! "

 

 

 

Jag säger "Vad tror du om det kartesiska substansbegreppet?"

Småstadskillen svarar: " kan du säga det igen, långsammare och på svenska? "

Akademikerkillen svarar: " Descartes metafysik var visserligen inte förutsättningslös, men han använde bara ett minimum av förutsättningar och de blev formulerade så explicit som möjligt. "

 

 

Jag säger: " Vad mysigt det är med frukost på sängen! "

Småstadskillen svarar: " Ja, fan vad gött att ligga ner och äta!"

Akademikerkillen svarar: " Ja, våra små möten täcker verkligen alla behov på Maslows behovstrappa!"

 

 

Jag säger: " Vad är det vackraste du någonsin upplevt? "

Småstadskillen svarar: " Elfsborg såg ju ut att ha total koll på matchen och när 4-2 kom var saken klar. Det värsta var att FBK-lirarna trodde det också, men det som egentligen sänkte dom var Chippens idiotrensning som gav VF 5 mot 3-spel i nästan två minuter."

Akademikerkillen svarar: " Hm...kanske när jag såg den marockanska morgonsolen väcka de sagolika sovande Agadir-landskapen under en kortare bergsvandring i Höga Atlas häromåret."

 

 

För några år sedan i min ungdom råkade jag av misstag gå med i Moderata ungdomsförbundet, MUF, på fyllan. De onda MUF-jugendarna måste anat att jag var en renegat , för nu terroriserar de mig med brev på alla upptänkliga högtider (födelsedagar inräknade) och märkliga parodiska inbjudningar, som denna:



De kan verkligen sin branding, moderaterna. Vilket hippt och trendigt PR-trick, verkligen anpassat efter målgruppen också.