Isabelle Ståhl

Jag har en teori om att inga intressanta människor tränar. Eftersom de vet att deras intellekt i rätt sammanhang kompenserar för alla utseendemässiga brister, och att det ändå inte är någon idé att försöka vara i de smala och korkades lag, så väljer de att t ex läsa en bok av någon postmodern teoretiker istället. Därför attraheras intellektuella oftast till personer med högre kroppsfettsmängd än genomsnittet. (jag lovar, det stämmer på flera jag känner!) Förresten är träning en kollektivistisk och absurd aktivitet, eftersom det är onormalt att röra på sig om rörelsen inte resulterar i upphittande eller dödande av mat. Rörelse med rörelse som enda syfte är en evolutionärt felaktig anomali. Jag har aldrig tränat, jag brukade få panikångest redan på pardansen i nian och blir alltid sugen på att äta istället. Jag orkar knappt gå ut till brevlådan. Jag blir anfådd då. Jag minns inte ens hur det är att vara anfådd. Det dåliga med att inga intellektuella tränar är att de kommer att leva mycket kortare än de mindre intellektuella, och det kan väl inte evolutionen ha velat? Hur ska vår ädla ras då kunna fortleva?
Jag kommer snart ha en lösning på problemet, lugn.



Ondskan-Pierre, ett eftersträvansvärt kroppsideal.

Färska journalister som gör ett hjältemodigt, grävande utrikesreportage brukar behålla sina ädla, ambitiösa ideal bara tills de börjar komma in i mediegrädden och fått byline och creds. Sedan blir de lata och egocentriska och skriver bara någon självförhärligande kolumn då och då. Ungefär samma sak hände med den här lilla vännen:

Kelgris i Kina fick hybris

 

En gris som överlevde 36 dagar under rasmassorna efter jordbävningen i Sichuan i maj har röstas fram till Kinas favoritdjur 2008. Men uppmärksamheten har stigit grisen åt huvudet, rapporterar kinesiska medier.  
Grisen blev instängd i en stia och överlevde genom att äta kol och dricka regnvatten. En lokal affärsman blev så rörd av dess öde att han köpte den och döpte den till Zhu Jianqiang - Stark gris.
Människor kom från när och fjärran för att titta på grisen, som fått ett nytt hem i ett museum. Men där har den tidigare så vänliga grisen blivit både bortskämd och otacksam, fetare och latare för varje dag, enligt personalen.
Grisen vill inte längre gå på promenad och har blivit så trött på besökare att den nu har för vana att blockera dörren till sitt rum.
Andra populära djur i Kina i år är en hund som inte vek från sin sjuka ägares sida och en katt som nästan dog av sorg när dess partner blev överkörd. 
  Från DN/ TT-Reuters  

Det sugiga med julen är att man måste åka boskapståg hem till småstaden och vara ifrån sin tillkommande. (Sex timmar brukar vara jobbigt, hur ska tio dagar uthärdas? Tur att flaskan finns till hand.) det känns som i Ronnie sandahls apokalyptiska Vi som aldrig sa hora när julåterbesöket i småstaden bara innebär att träffa sina gamla gymnasiefiender på juldagsnatts-supandet och jämföra vem som lyckats bäst med sina nya liv. Nu känns min hemstad alltmer som ett främmande land där jag bara är besökande gäst. De klaustrofobiska uteställena och småborgerliga värderingarna definierar mig inte längre.
Fast de första dygnen brukar det vara trevligt att träffa gamla försummade originalvänner och lyssna på tacky julmusik och tvångsmatas med julmat. På tåget hem idag så infann sig en känsla av att lämna hösten bakom sig och koppla ur alla sladdar. jag lyssnade på töntiga jullåtar med Jan Malmsjö, ni vet han som spelar den onda biskopen i Fanny och alexander, och tänkte att det är helt okej att ta en paus från verkligheten, kulturbloggarna och livsprojekten ett tag. Lagom dos är bäst.


liebling och vår minigran

kan man läsa en musikvetenskaplig krönika som jag har skrivit. Den handlar bland annat om musiken i naturen, vad som händer om man transponerar de läten som solen framställer och om när Phytagoras upptäckte övertonerna. Opus  fick f.ö Resumés hedersomnämnande häromåret och finns bla på bibliotek och Pressbyrån. (När började jag hardcoremarknadsföra mig själv såhär? Det känns obehagligt.)

Jag skojar inte. Så fort samtalsämnet Hitta sig själv-resor kommer upp låtsas jag bli tillfälligt döv. Det är praxis bland åttiotalister att inte tycka om Sverige och ha sett världen innan 25, som en riot-act mot föräldrarna som kanske var på charter en vecka i livet och sedan var helnöjda med sina ekorrhjul i hemlandet.

Jag önskar att jag också var född på femtiotalet så att jag slapp känna den vita medelklasspressen att leva på gränsen i länder med svåra namn i några månader. Jag älskar att leva ett överraskningslöst liv i den skyddade akademiska världen i Sverige i Lund där man aldrig behöver gå mer än två hundra meter för att ta sig någonstans.

Jag gillar allt som andra hatar med Sverige - sjuttiotalistiska miljonprojektslandskap, gråa, monolitiska novemberpanoramavyer, betonghus, fjällvärlden, den metaforiskt bistra havsvinden, den Jocke Bergska karga industrikänslan över städerna.  Kanske kan någon öststat konkurrera i skönhet med sverige men det är ju ändå nästan samma sak.

 Länder jag inte gillar, och varför:
Danmark - Som skåne fast värre. outhärdligt språk, äcklig korv.
Frankrike - Ofeministiska värderingar, (iallafall i sina postorderkataloger) vattnet smakar klor.
Asien - För stark mat. Supresa-klyschigt.
Italien - Dålig våldtäktslagstiftning, smygfascister mot fildelning.
England - Töntigt språk, dåligt väder.
Afrika - En bra låt med Toto, men farliga djur och sånt.
Tyskland - Förvisso snygg fascismestetik, men ränderna går aldrig ur.

Länder jag kanske skulle kunna tänka mig att besöka:
Ryssland
Valfri öststat
Lappland
Det land i Asien där Maria är just nu, vilket det nu kan vara.

Skrivandet var en gång livets vatten för mig, men karriärskrivandet har blivit som en dålig pojkvän som ibland ger mig de knarkliknande kickar som jag längtar efter, och ibland får mig att känna mig som skräp. En viktig lärdom är iallafall att mediakarriärer aldrig ger en kärlek, bara bekräftelse. Precis som dåliga pojkvänner. Något symptomatiskt för (oftast kvinnliga) karriärinriktade åttiotalister är att vi ser det goda som det bästas fiende. Om man inte kan bli bäst så känns det meningslöst att försöka, bra räcker inte.  Det räcker heller aldrig med att bara göra något, det måste bli synligt för andra också.

De gångna veckorna har jag  gett mig själv omprogrammeringsterapi för att få min hjärna att förstå att det kan vara meningsfullt att prata med en intressant och prominent person inte bara för att man kan utveckla pratstundens resonemang till en kulturkrönika, och att fester kan vara meningsfulla inte bara för de bilder som man kan lägga ut på facebook från festen vid senare tillfälle. Mer presens och mindre pretentioner, helt enkelt, och det är verkligen ett ministeg i taget som gäller. Jag känner mig semi-invalid på att leva i nuet ibland.
 Men livet måste inte vara en järnväg.

Ett vanligt idiotargument jag hör tjejer använda mot feminism är "Men jag känner mig ju inte förtryckt!"

  Nej, kanske för att du aldrig agerat eller betett dig på ett sätt som brutit mot patriarkala samhällsnormer, som jag har gjort. Du kanske inte har gått med kort klänning och höga klackar vid en tidpunkt då inget socialt accepterande nattmörker gjort det tillåtet, du kanske kanske var med lagom många killar på gymnasiet (det cirkulerade lappar om mig för att jag hånglat med för många) du kanske tycker det är helt okej att tjejer som lever som Britney bränns på bål i media, du kanske fann det helt okej att ni på engelskan i andra klass sjöng patriarkala sånger om att tjejer skulle hålla käften och killar skulle prata högt (ja, det hände mig), du kanske tycker att det är helt okej att du kommer tjäna tio procent mindre än din pojkvän och att sjuttio procent av tjejerna i din dotters klass kommer ha förvrängd kroppsbild och lätta ätstörningar (som i min klass), men det gör inte jag, lilla vän.

Häromdagen på bussen hade jag kort klänning med ljusa strumpbyxor. En man som såg normal ut satte sig bredvid mig. Hur mycket jag än tryckte in mig mot bussväggen, följde hans  ben demonstrativt efter. Faktumet att jag visade hud, fick honom att tro att min kropp var tillgänglig för allmänheten att röra ochn använda. Samma logik råder i våldtäktsdomstolar. Feminism handlar om de små normöverträdelserna i vardagen, som på tåget när mannen bredvid mig tar 80% av benutrymmet och jag måste sitta med benen i kors för att få plats. Även när jag tryckt ut mina ben bara pyttelite mer så känns det som att jag tar för mycket plats. Det är en väldigt bra analogi för hur det ofta känns i klassrummet, redaktionen, tv-studion etcetera. Feminism handlar om att inte vara rädd för effekterna av sitt beteende.
'