Isabelle Ståhl

Skrivandet var en gång livets vatten för mig, men karriärskrivandet har blivit som en dålig pojkvän som ibland ger mig de knarkliknande kickar som jag längtar efter, och ibland får mig att känna mig som skräp. En viktig lärdom är iallafall att mediakarriärer aldrig ger en kärlek, bara bekräftelse. Precis som dåliga pojkvänner. Något symptomatiskt för (oftast kvinnliga) karriärinriktade åttiotalister är att vi ser det goda som det bästas fiende. Om man inte kan bli bäst så känns det meningslöst att försöka, bra räcker inte.  Det räcker heller aldrig med att bara göra något, det måste bli synligt för andra också.

De gångna veckorna har jag  gett mig själv omprogrammeringsterapi för att få min hjärna att förstå att det kan vara meningsfullt att prata med en intressant och prominent person inte bara för att man kan utveckla pratstundens resonemang till en kulturkrönika, och att fester kan vara meningsfulla inte bara för de bilder som man kan lägga ut på facebook från festen vid senare tillfälle. Mer presens och mindre pretentioner, helt enkelt, och det är verkligen ett ministeg i taget som gäller. Jag känner mig semi-invalid på att leva i nuet ibland.
 Men livet måste inte vara en järnväg.

Trackback-URL för detta inlägg: