Dödshemligt

Facebook är det ultimata verktyget för listigt FRA-aktigt spionage på folk. Tillexempel olika musiker som enligt uppgift håller på med en skiva men egentligen framdriver en synnerligen sävlig och oproduktiv tillvaro. Jag har några sådana i min vänlista. På skivbolagets hemsida står det att de typ har låst in sig i replokalen med bandet sedan månader och jobbar frenetiskt med nya skivan under den blodiga kreativa processens inkubationsstadium. Statusuppdateringarna på facebook ger en annan bild, för de dedikerade musikernas huvudsysellsättningar verkar mestadels innefatta knark, sprit och sömn. Busted, lata metaldekadenter. För att inte tala om vad man får veta om folk i bekantskapskretsen, men det där kan ju vara förrädiskt eftersom det är så lätt att retuschera och regissera sitt liv på fb. En "stimulerande musikupplevelse" kan vara panflöjtsindianer, typ.

Nu är det förresten krig mellan mig och Nuclear blast. de tog bort min hemmagjorda In flames-video från youtube på grund av "copyright infridgements". (försök hör uttrycket med löjlig utvecklingsstörd röst i huvudet, det gör jag).  var det verkligen så hemskt att jag använde en In flames-låt till en video med tematik kring det förbisedda problemet med sexistisk objektifierings-indoktrinering och den mediala våldtäkten på unga kvinnor?  den hade innan raderingen fått många tusen visningar och en stor kommentatorsfältsdebatt kring objektifiering med deltagare från hela världen (härstammandes från en musikgenre som inte debatterar feminism så frekvent annars). skurkaktiga skivbolag är dödens!

PS.
den här låten hittade jag via den där futuristiska Track-id funktionen på mobilen. Hörde den i ett Kvarteret skatanavsnitt och det var helt uppenbarelselikt, som när man träffar en person man vet att man skulle kunna bli kär i, basgången förföljde mig i sömnen i veckor efteråt. en sån där låt som låter som det man har inuti sig.

Balkan-mainstream

haha! jag visste det. Nu är den där subkulturella balkanmusikvågen mainstreamiserad. De spelar nämligen något slags balkanmedley på saxofon på Allsång på skansen i detta nu.  och jag valde naturligtvis inte tevepogram, vi råkade bara slinta med fingret på fjärrkontrollen när vi skulle kolla på Kobra.
Dröjer väl inte länge förrän Markoolio eller Da Buzz släpper en sydösteuropeisk  kräkremix. Kulturpretton, owned! känn er snuvade på ännu en elitpreferens.

Världens kanske bästa låt (idag)

De intrikata ackordföljderna låter liksom nästan atonala. Delikat moll i vindlande, vemodiga kombinationer genererar en svårdefinierad känsla av villrådighet. den självklara, rättframma melodislingan ovanpå den hotfullt mullrande understämman är som orange höstträd mot miljonprojekthorisont - plain beauty.

It's only been a week
the rush of being home in rapid fading
failing to recall
what I was missing all that time in England

And everywhere I go,
There's always something to remind me
Of another place and time
Where love that travelled far had found me.

We stayed outside til two,
Waiting for the light to come back,
But hid in talk I knew,
Until you asked what I was thinking.

Will remind, will remind, will remind me,
Will remind, will remind, will remind me

Den gör sig nästan bättre på
piano.

Förbjuden eskapism

När jag var yngre tillbringade alltid mina vänner i vårt Övre vita medelklasskvarter sina sportlov på präktiga kärnfamiljssemestrar i Åre. Jag tillbringade mina sportlov i köttfabriken Rupture Farms med uppdraget att rädda mina förslavade vänner från att bli paj. Ja, i det där episka dataspelet Abe´s Oddyssée alltså. Åh, vad jag föreställde mig att fabriken var min skola och kände mig som en renegat mot systemet när jag kom tillbaka på måndagen.
men den sortens eskapism var tydligen inte okej som sportlovslek, nej, verkligheten är tydligen den enda godtagbara situationen att vara i. Så är det ju fortfarande, folk som tillbringar en stor del av sina liv i World of Warcraft anses inte ha en lika rik tillvaro som människor som är ute och rör på sig i verkligheten. Varför? det handlar bara om att vi måste börja acceptera den virtuella världen som lika god som den verkliga. Och vad är egentligen verkligt? Verklighetsflykt tolereras hursomhelst inte i vårt samhälle, men folk har ett trängtande behov efter den - det är därför de tar chansen så fort det blir lite mindre politiskt inkorrekt ( te x under Sagan om Ringen-hajpen). Det är därför man inte får lyssna på power metal om drakar och svärd också.

Judas priest - Before the dawn

Before the dawn I hear you whisper
In your sleep; don’t let the morning take him
Outside the birds begin to call
as if to summon up my leaving

FRA - äntligen spionfilmsromantik!

När hade vi senast en hemlig, spännande myndighet som övervakade oss med ondskefulla DDR-metoder? Just det, något så häftigt har inte funnits i det här mesigt integritetsvärnande skitlandet! Med FRA är det ju som upplagt för James Bondig spionfilmsromantik och berättigad paranoia mot korridorgrannar man inte tycker om. (De verkar vara misstänkt intresserade av min jätteillegala fildelning och skämtsamma bombmetaforer på facebook - de är säkert inhyrda av staten!) Och så kan man känna sig som ett offer för den Stasiaktiga lömska regeringen och börja använda konstiga massförstörelseanspelande kodord i mejl bara för att tetas. Ska nog ge mig i lag med FRA på något sätt, kanske skriva för deras interna månadstidning eller så, ingen annan lär vilja ha jobbet. Julnumret - elektronisk bokbålsspecial! och om man inflitrerar dem kan man säkert få access till vad man vill på teh internets. t ex lösenord till olika personers facebook så man kan lägga till sig som vän hos dem, kända rockstjärnor som aldrig addar folk de inte känner t ex. Tack, Reinfeldt!


Virtanen, Hysén och Bergtagen

Min Robert blev länkad av Virtanen häromdagen när han skrev ett engagerat och roligt inlägg om Virres ironiska Glenn Hysén-intervju. Lägg bloggen Bergtagen på minnet, den lär leverera njutbart sarkastiska och kultur/mediasfärgenomskådande texter framöver.

Överlevd och hemkommen från Roskilde

Befinner mig i ett konstant postfestivalskt overklighetsflöde nu och är dessutom traumatiserad av att i fem dagar tvingats interagera med den grötiga, gutturala sörja av ljud som danskarna uttrycker sig oralt med och som tydligen kallas språk. Bestefar og jeg borde visas i utbildande varningssyfte på UR-teve. Jag bodde tidvis i säkert skydd från camping-krigslägret med Skånskanredaktionen hos ett äldre par som jag förmodar var vänligt inställda till oss. Jag får väl hoppas, för jag kunde verkligen inte tyda deras obegripliga grymtanden. Festivalen var en intressant studie i vad som klassificeras som statushöjande attribut: på mediacampingen blir folk helt tårögda av häpnad om man berättar att man typ länkats av den där Virtanen för jättelänge sen, om man hamnar i ett natthäckande stim manliga hårdrockskonnässörer blir man behandlad som återvändande gud om man råkar namedroppa en gammal sjuttiotalspärla med Scorpions från Tokyo Tapes som varit en stor del av ens livssoundtrack. Läs lite av min överlevnadsstory här. recensioner från spektaklet hittas här.
PS missa inte en av sjuttiotalets fantastiskaste låtar nu,

You look at a poster
You look at the wall
The wall in the room where you live
Where you live with your stars
Just listen to his records
Now hear what he says
For he says, I love you little girl
Come to see me today

Speedys coming
You live in his heart
Speedys coming
You live in his heart

Mission unknown

Nu ska jag på dödligt utrikeskorrespondentuppdrag med Skånska dagbladet i Roskilde en knapp vecka. det blir lite som att rapportera från Bagdad ungefär. Tydligen är det tänkt att jag ska vara något slags viljelöst verktyg för dem och göra antropologiska stickprovsundersökningar av festivalpopulationen. Maria
skriver trevliga saker om mig och är en av de andra utvalda för dödsuppdraget. Hon hade intressanta förslag på uppdrag jag kunde tänkas få genomföra. ("Försök hångla med jay-z!") Jag älskar den initierade och seriösa journalistiken. Nåja, en del musik kommer säkert hinnas med. Slayer, älskade Judas Priest och lite elektroniskt är vad jag ska försöka inta.

Musiken för min sista natt innan unknown soldier-uppdraget börjar blir lite mainstreamlovemetal från HIM, som kunde vara hämtade ur 1700-talsromantikens finest hour. Samma svulstiga religiösa metaforer och bortlängtande mal de siecle-känsla.

Divided we stand in the light of a frozen sun
Cursing the gods we have become
We fall in love with the serpent's song
And fear nothing

In the nightside of Eden
We're born again dead
Forever we are
Forever we've been
Forever we'll be crucified to a dream

Flyktigt som en basgång



Jag lämnar hans sovande kropp för att hämta vatten och medan jag snubblar fram över det tidsfrysta junifrostglittrande krigslandskapet av tält och medvetslösa småstadsmänniskor inser jag hur mycket jag tycker om kylan och den mjukt nattgrå morgonhimlen. När solen möter den lilla, inhägnade värld där kausalstyrda omständigheter låtit oss mötas kommer allt vara över.
I den märkliga växelströmmen mellan sömn och vakenhet trycker inte överjaget bort sånt man inte vågar tänka i vanliga fall. Och jag tänker att hela perceptionen av en människa lagras som ett clicktrack i centrala nervsystemet och att hans mjuka men sträva hud och hår och lugna sovljud bränns in som en autosave på den mentala hårddisken just nu fastän jag inte vill.

Här på festivalen befinner vi oss i ett limbo vid sidan av verkligheten. I världen därutanför så existerar orsak och verkan och konsekvens men här är allt som i ett gränsland mellan förhoppningar och handling och bieffektlöshet.
Inget förevigas eller blir slutprodukt, allt är undflyende upplevanden. Här gäller ett mentalt av alla underförstått kontrakt om att ingenting egentligen betyder något efter den avtalade tiden.
Festivalernas enorma popularitet bygger förmodligen på människors starka flyktbehov från vardagens förevigandekrav och konsekvenstänkande. På festivalen elimineras vardagens utilitaristiska måsten på att allt man gör måste leda någonstans och resultera i åstadkommanden. På Hultsfred förlikar man sig med tanken på att ingenting av det man gör blir varaktigt. I konserthavet upplever man under fyrtiofem minuter konstant lycka; sedan är den oåterkallerligt slut. Inga fotografier eller ljudupptagningar kan återge känslan.
Och det är nyttigt för människor att lära sig förlika sig med känslan av oåterkallerlighet. Vi försöker ständigt fånga nuet, behålla vår tid och ålder och förlänga dem. Vi fotograferar frenetiskt när vi vill spara händelser utan att inse att vi borde nöja oss med att uppleva dem just då; förlika oss med tillfälligheten och inse att det egentligen inte finns någon högre mening med upplevandet än att just uppleva det, inte att föreviga det på foto eller minnas det. Att slöseri av tid och tillvaro och upplevelse inte är något att vara rädd för.

Han famlar sömnigt efter mina iskalla händer och jag tänker att vi kan låtsas en liten stund till innan en röd sol stiger och vi ska återgå till våra parallella liv i parallella världar i städer hundra mil ifrån varandra med personerna som vi egentligen älskar.
Stunden är lika omöjlig att spara som de flyktiga basgångar som jag några timmar tidigare låtit berusa mig med.


Sehnsucht versteckt
nichts bleibt für dich