Request failed

patetiskt rosa körsbärsträd och byggnadställningsskelett lyser svarta mot det mjukt majskymningsblå himlavalvet och när våra händer klyschigt nog nästan snuddar varandras önskar jag att jag inte vore så full. det är en ovan, märklig känsla, att för första gången på kanske flera år vilja ta bort kevlaret och den jolmiga avtrubbningen,
att vilja känna.


image48

Upphovsrättens fiende #1

Min lillebror är den ultimata skurkaktiga upphovsrättsboven. Min granne, singer songwritern Maja Alderin , sitter på sin takbalkong och sjunger just nu, och min bror kom inrusandes och frågade andfått om vi inte kan spela in hennes musik i hemlighet och sälja.

En dag ska han göra mig mycket rik.

Jag intervjuade RITCHIE BLACKMORE precis<3!!

yesyesyesyes!den gamla deep purple och rainbow-medlemmen sadlade om från hårdrocken och har nu ett renässanspop-band som heter Blackmore's night med sin fru candice night. de var supercoola. ganska modigt av ritchie att bestämma sig för att sluta med hårdrocken till förmån för medeltidsmusiken och flytta in i ett renässansslott.
han kunde bara ett svenskt ord (öl) och bjöd in mig till viplistan sin nästa konsert med blackmores night. de tyckte det var häftigt att min mormor spelar nyckelharpa och berättade om varför de önskade att de hade levt på medeltiden (om det bara funnits fjärrvärme och internet).  det är så spännande att se mannen bakom myten! jag växte upp med Man on the silver mountain.


Det här hände alltså med en av hårdrockens titaner.

Death by marsvin

När jag var liten gödde jag mitt favoritmarsvin Snuffy till döds. När jag köpte henne hade jag en bild av att jag skulle kunna dressera henne till att göra konster och gå i koppel typ. Det visade sig att marsvin ungefär är lika rörliga som encelliga organismer eller sköldpaddor. De har inga inbyggda mättnadssignaler heller, att äta är som att andas för dem.  Jag har fortfarande en fäbless för de näpna rackarna, och sympatiserar starkt med den här herren.

Varför hatar alla power metal?

Vilka glada tillrop på min senaste Dagensskivarecension, då. Av alla musikaliska avarter verkar power metallen vara den mest avskydda. but why, smaklösa människor? Den dumma pöbeln har ingen smak. jag hörde ett vidrigt popband som kallades årets svenska bästa idag på fyrans morgonteve, Autisterna hette de tror jag (en mycket välfunnen beskrivning) och insåg hur jag älskar 16-delsbaserat staccatospel och texter om drakar och svärd. Hail larvig world of warcraft-hårdrock!

Politisk schizofreni

Ibland så låtsas jag vara nästan neoliberal i Lund. Det är så spännande. Folk får något som påminner om mordlust i blicken. Lund och småstaden är som olika regimer. För att vara provokativ är det bara att växla mellan blå och röd beroende på stad. Pappa är hardcoremoderat och donerar pengar till Moderaterna. När jag var liten blev han stolt när jag ritade nidbilder av Gudrun Schyman. När jag var tre år och moddarna hade vunnit valet travade jag in på dagis och deklarerade glatt att "Nu är Ingvar Carlsson bara en vanlig riksdagsman!" Det tog några år att bryta sig ur indoktrineringen, idag är jag nästan helt återställd men har politisk identitetskris. Gillar både gudmundson och http://www.proletarbella.se/ . många i min omgivning försöker ihärdigt omvända mig från de liberala idéerna, bland annat somliga dejter som försöker sno Neo från mig i sömnen och bränna upp den. Demoner, försvinn, viskar han och gör korstecknet när jag sagt att jag gillar nåt reagan-citat.

Kroppsfascism

Jag tittade på ett Amelia-omslag där en kvinna med normal kropp poserade. "Vad bra att de valde henne trots att hon är lite mullig!" var min primärreaktion. Bara den reaktionen är så otroligt antifeministisk och dömande. eftersom normen idag är anorektisk light så tycker man att evolutionärt adekvat kroppsfett är något avvikande, sjukt, onormalt! Den andres kvinnoförnedrande blick har integrerats i mig. när jag tittar på tjejer och kvinnor ser jag dem alltid som kroppar. när en kvinna tittar på sig själva i spegeln ser de inte en individ, de ser en kropp. det är ju förvisso väldigt bekvämt i vår identitetsosäkra tid. jag har lärt mig att jag måste vara kritiskt kroppsdömande för att få medverka i gemenskap med andra kvinnor. vill man tala illa om en annan kvinna är det bara att tala illa om hennes kropp. Cut the crap.

Maj

Det känns som att vara i ett annat land. Ingen känner igen mig på gatorna och dialekterna är främmande språk och när jag handlar på Ica måste jag inte gömma mig bakom mjölkhyllan när något gammalt belgian blue-pumpat hångel från innebandylaget kommer travandes. Himlen är ljus och luften stinn av bensin och körsbärsblommor. när jag kommer tillbaks till lägenheten luktar det hemma och jag lagar mat till honom medan han skriver klart sin b-uppsats. det känns som att leva.

Apoteos

För länge sedan gjorde folket kungar och härskare till gudar. det kallas apoteos, grekiska för förgudning. i vårt auktoritetsmisstroende och sekulariserade samhälle har vi nästan inga gudomar längre, och förgudar kända personer istället. rockikoner blir mytifierade och helgonförklarade när de dör. samma fenomen tror jag sker i förhållanden; från början är motparten förgudad och så fantastisk att den inte är mänsklig. med tiden framträder de mänskligare och sämre dragen alltmer, fast man gillar personen tillräckligt mycket för att acceptera den ändå förhoppningsvis. fint.

Observera!

Nå. om folk faktiskt inte kommer ihåg bokmärkena, som föregående talares kommentarer indikerar, lär jag kanske få dubbelpejsta, alt skriva olika inlägg på båda bloggarna. fortsätt alltså besöka whiteandnerdy.blogg.se &  nsk-bloggen, my fellow läsare.

Sellout!

Bloggen har flyttat!
http://www.nsk.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20080514/NSKNOJESBLOGG01/797842844

RSS-flöde funkar inte på norra skånes stenåldersserver, så gör den till startsida eller bokmärke gärna.


Nackdelen med att dejta tjugofemåringar

Man kan inte referera till gulliga Kenttexter, för man är uppväxt under helt olika Kentperioder. hagnesta hill vs Tillbaka till samtiden. Och tar man upp nya popkulturella begrepp fattar personen i fråga ingenting. Den börjar dessutom ofta meningar skämtsamt med "When I was a kid..." och berättar anekdoter från typ sjuttiotalet, som om den faktiskt var MED under olika politiska revolutioner som ägde rum då. Det går förvisso inte riktigt i hop. Dumma hjärntvättade vänstermänniskor.
För övrigt är det inte alls vuxenpoäng att dricka kaffe. i själva verket är det mer moget att dricka mjölk, för då påvisar man sin distans från barndomen. samma princip gäller för Oboy. och att titta på gamla avsnitt av Ducktales.

Tjohej

Bloggen har nu köpts av Skånskans norra division,  Norra skåne, och läggs snart över där. Säg hej då till jobbiga banners som anpassas efter fel ord i blogginlägget! (när jag skriver om metal kommer det upp reklam för metalldetektorer, typ)

Produktplacering


Basen går som en elektronisk puls genom mitt alkoholstinna blod och jag höjer viljelöst min nyblivet Wayfarerlösa blick för att bländas av stroboskopljuset. De syntetiska nytechnoljuden ställs in på något slags extremt lågfrekvent konstant basläge som känns som en borr genom hela kroppen och dj:n låter den ljuda på obestämbar tid, många minuter, tidsuppfattningen elimineras, det är mer rörelse än ljud. Medan basen våldtar mig glömmer jag för några ljuva sekunder att tänka på vilken popkulturreferens jag ska förbereda inför nästa replik .

En natt som den här är mina välregisserade oneliners lika viktiga som vanligt, men för att få använda dem måste jag först nå level ett; ögonkontakt. För det är min kropp mitt enda verktyg.
Det dova basdunket får känsliga membran att vibrera i innerörat. På stenåldern användes dem för att höra när djurhjordar kom galopperandes över stäppen, som ett slags varningssystem. De kickar igång adrenalinet och gör kroppen beredd på fight or flight.


Jag förs med dundrande hjärta in i den sofistikerade köttmarknaden av trendiga indieuniformerade exemplar av Bildad Övre Medelklass. De är hämtade ur Bon och Nöjesguiden och har jobbar-med-media-överlägsna rynkor över ögonbrynen och ett inlärt rörelseschema av nonchalans i sina lattegödda kroppar.
Men trots sin fernissa av innerstadscivilisation är de bara djur precis som jag. Djur som lyder basen och rör sig i dub-korreograferade parningsdanser runt potentiella verktyg för reproduktion eller utbyte av närhetshormoner. De häller i sig kemisk verklighetsflykt och även jag dricker häftigt, vill koppla på reptilhjärnan så snabbt som möjligt och glömma vad jag är. Det går trögt, jag analyserar fortfarande allt jag ser och oroar mig för om min t-shirt är tillräckligt ironisk.
Jag förs ut till drinkbaren av en brunögd med fin käklinje och Buddy Holly-glasögon och börjar nästan hoppas, ända tills han berättar att han läser teknisk fysik. Jag skyndar mig att fly; humaniora or no deal är min devis.



Allting förenklas oerhört på ett ställe som det här. Det är ett slags bordell där det gäller att marknadsföra sig med sin yta, sin kulturkoll och sin image. Ett Las Vegas där insatsen är goda gener och popkulturpoäng.


Men jag van. Sådär funkar hela tillvaron. Den är en ständig kamp för att sälja sig till rätt spekulanter.