Isabelle Ståhl

Gårnatten återkommer till mig i fragmentariska ultrarapidbilder. Dragspelstortyr i två timmar med någon singer songwritertjej. Häftigt alkoholintag för att mentalt kunna transportera mig till en powermetalkonsert. Vegetarisk sk "lasagne" på sedvanligt Smålandsmanér, mer alkohol. Och sedan: Pär Nuder. Omgiven av vänsterkids-fans, svagt påminnandes om någon slags pimpig Jay Z,  glider han omkring som en seriefigur bland studenterna. - Vad skjla du säga tillhonm, du måsste säga något!  Eller hångla med honom, det vore ju skithäftigt! säger personen bredvid mig.
 - Jag kan säga att han ser yngre ut på teve? Frågar jag, rycker tag i Nuder och shakar loss till The cure under obestämd tid med vad jag tror är dansmoves från femtiotalet eller när han nu växte upp. Sedan föser jag honom vänligt men bestämt ifrån mig.
 I retrospektiv känns det hela som någon slags obehaglig feberdröm.

(roadtripen i somras gav mig dumma idéer).

Ibland verkar det som om min kropp bestämmer sig för att hämnas på mig. När jag satte in min spiral tillexempel så blev den sur för att jag inte kunde uppfylla artens reproduktionskrav längre och gav mig svåra smärtor i typ en månad efteråt. Som tur var befann jag mig på en antropologisk dans-expedition i Stockholm under den mest akuta fasen vilket medförde att jag kunde dämpa de fruktansvärdaste smärtorna med intensivt rejvande och alkoholintag. Fuck läkemedelsbolagen som bara framställer preventivmedel för kvinnor. Alla p-medel förutom spiral innehåller hormoner som kan ge blodproppar, viktökning, deppressioner, humörsvängningar etc, och eftersom att jag inte har lust att hormonpreparera min kropp som någon slags steroidknarkande elitgymnast på sjuttiotalet eller kanske en Belgian Blue så valde jag kopparspiral istället.

Ungdomsmottagningen ljög om att isättningen skulle vara smärtfri för i själva verket använde de typ en grilltrång och en häcksax och det gjorde så ont att jag svimmade två gånger, en gång på bussen hem bland innebandyfjortisar, det var ingen berikande upplevelse. Det positiva är att jag slipper hormonknarket och att folk tycker extra synd om en under mensen eftersom det gör femdubbelt så ont som det gjorde innan spiralen. Säg inte ordet kondom förresten, min kompis använde kondom men fick ändå göra abort som fick så svåra komplikationer att  det ledde till en bakterieansamling i hjärtklaffen, som hon fick  operera bort och sedan ligga på sjukhus typ två månader. Jag tror inte läkemdelsbolagen kommer att framställa manliga p-piller, de tjänar inte tillräckligt på det för synen på vem som är skyddsansvarig är så skuldbeläggande på kvinnan i vårt samhälle. För många kvinnor jag känner har dagenefterpiller blivit det nya p-pillret, fastän ungdomsmottagningarna försöker skrämmas med att man kan bli "immun" av dagenefterpiller. Dumheter.
Woman is the nigger of the world.

Jag är fullkomligt veckodagsdesorienterad. Torsdag har länge varit den nya söndag för mig på grund av att fredagsaktiviteterna multiplicerats och även utförs onsdag kväll, fast nu börjar onsdag ta söndag- platsen. Det ger ett lätt dement intryck att oupphörligen fråga vad det är för dag, men jag gillar samtidigt känslan av att de ingrodda tidskonstruktionerna löses upp i hjärnan som blött papper.

I skräckfilmer är det alltid de sexuellt utlevande tjejerna som blir mördade först. Så även i True Blood, den där nya vampyrserien som börjar visas på Canal Plus snart. Att ha sex straffar sig om man är tjej, förmedlas det. Serien i sig använder sig av alla existerande klyschor och stereotyper, typ svart bitchig tjej med trasslig bakgrund som vill ha mycket sex, blond vän huvudperson som är oskuld och genomgod, mystisk tystlåten vampyrman som tar oskuldstjejens oskuld. Jag gillar serien. Men jag tycker det är viktigt att vara uppmärksam på stereotyphjärntvätten man utsätts för oavsett den kulturella kvalitén på det man tittar eller lyssnar på. (Hey, det här är ju ändå en HBO-serie!)

I den fiktionaliserade, photoshoppade versionen var min och min pojkväns lantliga romantiska eftermiddagsutflykt ungefär som en countryside-glamouriserande, amerikansk dröm a la Ralph Laurenreklam:



I verkligheten:
Det ösregnade konstant. Vi gick vilse i en arg bondes taggtrådsbuskar och fick springa därifrån. Jag hade feber och gnällde konstant om hur hungrig jag var. Fiket vi letade efter låg dubbelt så långt bort som vi trodde. Odrägliga orienterande högstadiesnorungar utstötte skånska, gutturala troglodytljud omkring oss och när vi skulle åka hem fick vi lifta som i en skräckfilm. Jag längtade hem till facebook.

Det är intressant. När man bloggat om något sk provokativt och läskretsen blir putt och besviken och hotar med att de minsann aldrig ska läsa min blogg nånsin igen,  får jag fler läsare än på länge den följande tiden. Provokation är nyckeln till framgång tout simple.
Dagens guilty pleasure är Britneys nya Womanizer-video.  Härligt smaklös. På tåget vågar jag knappt lyssna på Britney i mina dåligt isolerade hörlurar utan switchar alltid till sofistikerad hårdrock om någon som ser medveten och kulturell ut sitter i närheten. Trots att kulturetablissemanget utnämnt henne till typ feministisk ikon och popkulturen är den nya finkulturen.

Ska snart intervjua kristna naturvetare om deras syn på hur man förhåller sig till naturvetenskap om man är religiös,  evolution, kreationism etc, ska bli mycket intressant. Bland annat med anledning av att lärarna på naturvetenskapliga insitutionen här i Lund protesterade mot valet av rektor för att han är kristen. Utbredd ateism på universitet speglar dock inte samhällssvängningarna, för det blir allt mer accepterat att vara troende. Fackförbundsordföranden och kulturredaktörer kommer ut som kristna utan att någon reagerar nämnvärt. Kommer de senaste deccenniernas radikala positivismtro och vetenskapdyrkan ersättas av light-andlighet? nu när det är lågkonjunktur och vi börjar värna om eviga värden och så. enligt postmodern trend är det ingen svartvit religionssyn som råder nu för tiden, med polariteter tro-otro och muslim-kristen, snarare en fragmentiserad privat andlighet.
Jag anser mig vara någon slags deistisk evolutionist i nuläget. Jag tror på naturvetenskap och undrar liksom vad som står bakom den, det är väl nedladdat i den mänskliga hjärnan att leta samband och vilja hitta en upphovsperson till allt. det invaggar mig i trygghet att vi liksom inte är biologiskt utrustade för att förstå vissa saker.

I onsdags hade jag inte råd med mat så jag köpte vin och godis för mina sista pengar. På natten var jag helt matt och började nästan hallucinera av hunger. Hör ni det, usla CSN! Tydligen uppkom ett systemfel när jag skulle få mina pengar, så de har varit försenade en avsevärd tid. Skrivarvoden samt låtsat pimpig pojkvän har hjälpt mig överleva. Systemfel, fuck no, CSN. Jag vet nog hur ni har det på kontoret, typ : " - Sitt inte där och jobba Janne! Det finns rulltårta! Här, ta en krocketklubba.  - Det här är ett statligt verk och ingen privat skitfirma. Ungarna kan vänta, på min tid fick man minsann inga gratisluncher! "
Nu väntar ännu en helg med Castillo de los credos, systembolagets fruktansvärdaste b-vin, specialframtaget för desperata fjortonåringar . Bäst att dra till med att det är någon fin lagrad variant till mina litteraturvetenskapsvänner ikväll. Om någon CSN-FRA-typ läser det här menar jag naturligtvis inte att jag kommer lägga alla de statliga studieresurserna på sprit och knark, de går naturligtvis till viktiga saker också.

När jag var yngre funderade jag mycket kring huruvida det var bättre att vara intellektuell och svårmodig eller
korkat småstads-Röglefan och helnöjd. JS Mill tröstade mig med sitt berömda Det är bättre att vara en missnöjd Sokrates än en nöjd dumbom. Men hallå, egentligen. Om man fick välja mellan att vara typ ett jättenöjt marsvin eller en mentalt jätteavancerad men olycklig människa , egentligen vore marsvinet det självklara valet. Och varför anses låga konstformer som sämre stimulantia än de höga? Bentham tyckte att plockepinn var jämförbart med poesi som upplevelse, den hedonistiska kvalitén räknades. Mill började tjata om värdeskala och andra dumheter.

Varför blir omvärlden alltid oändligt mycket intressantare än vanligt när man har en deadline?
Saker man aldrig intresserat sig för tidigare blir plötsligt uppslukande; det där tentapluggandet eller den där samhällsomstörtande artikeln med Stora journalistpriset-potential man håller på med kan tydligen senareläggas till förmån för att lektyrläsa Heidegger på golvet, och random wikipediaartiklar om typ tjeckisk dockfilm eller  ryska krigsutmärkelser eller fjällämmelns favoritmat kan underhålla mig timmavis. Att svara på sms och gamla facebookwallposter blir plötsligt också dödsakut. Dumma oselektiva hjärna.

Det finns charmiga kultuttryck som fått en slags hipphetsstatus av tidens tand. Till dessa hör

Alla tiders
  Vajert
 Lustigkurre
 Håhåjaja
Vi har en gås oplockad
 Fanders
 Vilken ärtig jumper
Angenämt
Jag anar ugglor i mossen!
 Ypperligt
 Livat
 Förtjusande
 Bäste...som inledning i mejl
  rekorderlig
nu har du satt din sista potatis!

 Och så finns det föråldrade uttryck med noll koolhetsfaktor, de som bara används av föräldrar i övre medelåldern och töntiga lärare. typ Lugna puckar, Gnugga geniknölarna,  rör på påkarna, Tjusigt, Fattar du inte galoppen. Det är kanske bara en generationsfråga men det är sånt ingen i min ålder skulle säga ens under pistolhot.