Den institutionaliserade hösten
Jag brukar kategorisera människor efter om de gillar hösten eller inte. De som gillar hösten är oftast spännande, djuplodande och intressanta, de andra lägger jag i tråkiga-men-står-ut-med-lådan. (Jaja, med viss marginal.) Tobias har en bra kategoriseringsmall.
Det finns nån slags inneboende vemods-melankoli-katalysator nedladdad i höstkonceptet, något som förlöser trivsamma känslopassager. På tåget häromdagen började jag fundera över varför jag egentligen finner hösten så tillfredsställande. Är det något i färgkombinationerna, luften, ljuset etc? Mjo delvis, men också någon slags konstruktion i hjärnan om vad jag trivs med, säkerligen orsakad av betingning och empiri, sammanhangsrelaterade faktorer osv. Det finns liksom inga a priorikänslor, allt handlar om vana.
Tangerar lite med ett blogginlägg där Lars Vilks skriver om varför man tillskriver olika julsaker vissa specifika känslostämningsattribut.
(Bilden kommer härifrån.)
Kommentarer
Trackback
Trackback-URL för detta inlägg: