Bloggen har flyttat

till http://isabellestahl.wordpress.com
på grund av blogg.se:s fruktansvärda design, nioåringsanpassade startsida och sugiga system. Lägg in i rss-feeden nu!

Förklara det här fotot



explainthisimage.com finns det mängder av fantastiskt konstiga bilder ur bisarra situationer som får mig att undra:

- finns det så här konstiga människor i verkligheten?
- hur resonerar de människorna när väljer tillfälle för fotografering?
- varför lägger de upp bilder där de ser uppenbart utvecklingsstörda ut? Det kan knappast vara danande för deras image.

En antropologisk statusuppdateringsstudie


 
den typiska profilbilds-minen. du har också en.



Folks facebookstatusuppdateringar kan delas in i fem grupper.

Grupp 1 - De bajsnödigt distinguerade livsstilsflasharna. Beskriver vilken mat de för tillfället lagar , typ risotto, husman, vegansnickers eller något annat alternativt (egentligen billys panpizza) ackompanjerade av Glasvegas (egentligen E-types samlingsskiva) samt att de självvalt ska tillbringa fredagkvällen med någon  indiefilm med svårt namn (egentligen På spåret, Let's dance och chips i soffan).

Grupp 2: Undercover-emo:sarna. Statusuppdateringen är deras främsta väg till ömkan från omvärlden när nåt jobbigt hänt, att ringa en kompis är ett andrahandsalternativ. Om de är mer subtila maskerar de känslorna med något låtcitat från välvald kentlåt. Märkligt nog platsar även vuxna människor med seriösa mediajobb i denna kategori.

Grupp 3
: Äckliga killar från gymnasiet som oförklarligt vänförfrågat en och nu är ett bisarrt, trivsamt inslag i newsfeeden.
" Ronny is tittar på en hund som bajsar". "Kim kör sin nya EPA, skitfet!!

Grupp 4: De tråkiga som man snabbt väljer "Se mindre av " i statusalternativen. "Anna is jobbar." "Peter har gått ut med hunden och lyssnar på rock."

Grupp 5: De som genom en nonchalant, till synes omedvetet nämnd detalj   beskriver precis hur mycket häftigare de tycker att deras liv är än de andras. "Jakob fick blodsockerfall idag när han var på Grammisgalan, så jobbigt!" "Mia är trött på de obekväma stolarna på svd-redaktionen."  Ja, jag identifierar mig då och då med denna grupp.

Romantisk komedi-terror

Det är förvånande att jag har lyckats odla mig en så pass god subtil filmsmak, för min familj har tydligen nedärvda gener som får dem att tycka om de avskyvärdaste filmerna som öht producerats. Jullovet i småstaden var en lagom dos av kräkframkallande minnen från en barndom av amerikansk komedi-terror och patriarkalt designade kärleksdraman. Jag har fortfarande men och får titta paniskt på The third man för att bearbeta den posttraumatiska stressen ibland. Nåväl, här är ett smakprov på vår filmhylla:



Notera särskilt "sopåkarna" intill "Mr Beans semester". De gånger jag bjudit hem kulturpersonligheter till strandvillan har jag övervägt täcka över skiten med ett lakan och säga att vi målar om något där under, eller att vi har ett djur i karantän som inte får störas. Brrr.

Källa: Google

Döööden. Några dagar in på terminen och redan lightutbränd. Polarmörker 70% av dagen, avstannad vitamintillförsel och ett stadigt flöde av hotfulla deadlines som jag glatt nonchalerar. Ett bra sätt att motverka stress är att belöna sig även för de minsta tänkbara åstadkommandena, typ gå in på facebook efter fyrtio sekunders artikelskrivande, åka hem och äta creme brulée istället för att plugga och vara social med kursarna, bara prata med de som garanterat kommer att ge en komplimanger etc. Dessutom kan man skriva källa: google på alla sina forskningsrön i texterna, det går mycket snabbare.  det är ju okej att källhänvisa till wikipedia, same shit. Usch, nu har jag tittat sådär länge på skärmen igen att jag kommer att försöka control z:a saker i rummet när jag tappar något. Jag behöver knark av något slag.


Linda Skugges usla intervjuteknik


det med röd markering handlar om intervjuaren själv.

Hur KAN Aftonbladet publicera något som ska föreställa en intervju med Amanda Jenssen AV Linda Skugge, men som i själva verket handlar till 60% OM Linda Skugge? "JAG minns min tid på stureplan, det var så hemskt, JAG vet precis hur du säkert känner det (utan att fråga hur amanda känner det) JAG var på alla festivaler när jag var nitton, JAG tyckte det var fruktansvärt att få hatbrev, JAG känner mig som din mamma..." pinsamt gjort av en så rutinerad och annars kompetent skribent.

Det är så otroligt tidstypiskt
, hur journalistiken urvattnas och bara används som ett alibi av skribenter för att få rikta ljuset mot sig själva. Jag vet själv hur lockande det kan vara att spinna loss i personliga formuleringar och frågeställningar som berör en själv när man intervjuar någon, särskilt om personen är någon man beundrar (som när jag intervjuade gamla Rainbow och Deep purple-medlemmen Ritchie Blackmore, eller sångaren i Nazareth, eller låtskrivaren i Nightwish, etc).

Man bara sprutar ur sig beundran och anekdoter från när man hörde första låten med bandet  och hur mycket de påverkat ens livsflöde. Som när Jonas Hassen khemiri intervjuade Nas och bara pratade om sin relation till honom. Det ser så oprofessionellt ut. Visst kan en viss mån av egna tankar och reflektioner i en intervju ge färg och djup, men de jag-orgier som många kända skribenter hänger sig i är katastrofala. Man får iallafall försöka låta den intervjuade glänsa lite också, sade någon en gång. Det stämmer.

Favoritårstid

Helvete också. Jag kom precis på att det snart är vår.
 Jag älskar den här årstiden, inte ens hösten kan konkurrera. Det finns ingen mer opretentiös och stilla och vemodig tid. Vintern är gravt underskattad, det finns inget finare än döda träd och asfalt. Folk blir provocerade när man säger så.

Det fattade Jocke Berg också:

Ännu är det vinter
och den stora vita björnen ligger kvar
den har lagt sig över asfalten och husen
Jag hoppas att den inte ger sig av
Så vi kan ligga kvar

Vi pratar om varandra
Jag låter mina tankar vandra
Hon är tyst och bara andas
i ett litet ögonblick

Hon bläddrar förstrött bland mina skivor
ler och sätter på "Here comes the sun"
Det enda som rört sig här är tiden
Och klockan klämtar för vårt ide

Någon spelar på ett piano ovanför
en haltande, klumpig Für Elise
Hon dansar runt som för att visa att hon hör
Jag älskar allt hon gör

Jag vill ha ett förtryck att kämpa mot



Jag ser dokumentären om
Sveriges nästan första kvinnliga journalist, häftiga Barbro Bang Alving, och känner mig lite meningslös. Det där var tider det, då man blev journalist för att man hade ett kall och ville förändra världen, inte bara bli en glammig inneskribent på På stan och skriva om den kulturhippa innerstadstillvarons lebensangst och möjligen göra något artistporträtt nån gång.  Jag känner mig meningslös för att jag inte har något att revoltera mot; patriarkatet i medievärlden är inte längre en ogenomtränglig barriär för kvinnor att ta sig genom, jag är vit och medleklass och har egentligen alla möjligheter att avancera. Man kommer inte skriva böcker om min karriär för jag har alldeles för bra förutsättningar, är en typisk privilgierad åttiotalist.

Jag lever inte i nån spännande krigstid och vågar inte åka till gazaremsan och rapportera. Jag vill inte vara en klyscha, vill inte gå den klassiska vägen från ödmjuk lokalreporter med patos som blir blaserad söderjournalist som bara bedriver nån slags metajournalistik om dom man känner. Men jag är född i en tid då Blondinbella är mer läst än Katrine Kielos, då journalister måste bli lika stora varumärken som skådespelare, då det är viktigare med namnkunnighet än professionalitet. När jag bytte rubriknamn på bloggen från whiteandnerdy till Isabelle Ståhl var det medvetet för att börja bygga ett namn. Många unga skribenter jag känner tänkte sig att man slår igenom som journalist under en natt.  Tidningarna har ju fler krönikörer än grävande journalister nu förtiden och om man bara kan få bildbyline så borde lyckan vara gjord, resonerade jag förut. Det funkar ju inte så, det ligger ju många år av oglamourösa fältövningar bakom och hur många unga tjejkrönikörer har man inte sett komma och gå genom åren? Jag vill inte bli en sån.